Idag var jag hos barnmorskan och allt såg bra ut med lilleman, hjärtat slog så fint och han verkade ligga med huvudet nedåt men det kan ju ändras till nästa gång. Snart är det bara två månader kvar.

Jag skulle ta influensavaccinet idag också och blev därför sittande i vårdcentralens väntrum. Kände mig lite stressad för jag skulle ju till jobbet och det verkade vara en hel hög med pensionärer före mig.
Två äldre herrar satt bredvid mig och pratade som sjutton. Det var den ena krämpan efter den andra men verkade ändå lika glada och nöjda med tillvaron. Nu skulle de ju dessutom få lite skydd mot influensan sa en och tittade på mig.
Men du, ska du verkligen besprutas?! Du ser ut att redan fått ett sprut fortsatte han men inte på ett perverst sätt utan mer glatt och skämtsamt så sånt kan jag ta.
Jag skrattade och nickade och gubben fortsatte:
- det där viruset finns inget botemedel för vet du.
Det var en skämtsam och glad herre så jag började tycka att det var riktigt trevligt att sitta där och vänta.

Sköterskorna ropade in den ena efter den andra och den glade mannen började fråga om de glömt honom, han hade suttit där sedan de öppnade. En av sköterskorna kollade i några papper och utbrast:
- men herre gud det har du rätt i!!!!

Jag måste erkänna att jag blev lite irreterad över att de kunde glömma en stackars äldre man sådär men han själv skrattade och sa att han hade det minsann så trevligt så det var ingen fara med honom. Dessutom slapp han hjälpa till med julstädet hemma och så kanske middagen hann bli klar innan han kom hem.
Jag kan ju tillägga att klockan vid detta tillfället bara var 9:15 så han ville nog sitta länge.
De gjorde iallafall rätt för sig och tog in honom direkt efter upptäckten och jag hörde hur de skrattade och hade sig. Det var minsann en härlig stämmning inne på provtagningen och jag tänkte på hur en annan jämt är stressad och irreterad över väntetiden, är det egentligen så farligt att behöva sitta en stund?

Mannen som gjorde min väntetid kortare verkade då minst sagt njuta av stunden i väntrummet och jag hoppas verkligen att jag blir lika öppen och glad som honom i den åldern. Jag menar, vad har vi så jäkla bråttom till jämt?!