Det närmar sig det mesta just nu, två veckor kvar att jobba, snart jul och nytt år, ja det närmar sig även bebisens ankomst.
2,5 månad är ju nästan ingenting efter all tid vi har väntat innan. Det var runt denna tiden fast för tre år sedan som vi på riktigt pratade om att "skaffa barn"
Ja så sa vi faktiskt:
- vi kanske skulle skaffa barn....
Som om vi skulle skaffa en hund eller så. Jag minns att jag till och med var så "kräsen" att jag nästan planerade för vilken tid på året som var bäst att vara gravid.
Idag skäms jag nästan för att jag såg så lätt på det där med att bilda familj.
Skäms för att jag tog det förgivet och att jag nästan inte satte värde på gåvan att få ett barn.

Det är klart att jag inte såg det som att köpa en hund eller att jag inte uppskattade det här med barn och familj men jag har fått en helt annan syn på det efter de här tre åren som vi kämpat.
Det är inte över än och jag tänker verkligen inte ropa hej förän jag kommit över bäcken, tänker absolut inte ta ut segern i förskott men det närmar sig iallafall.
Jag vågar tro att det kan gå vägen och jag känner mer att jag faktiskt är gravid nu än förut.
Han gör sig allt oftare påmind om att han finns där inne vårat lilla underverk.