Jag blir uppriktigt bekymrad och orolig för de barn som inte platsar in någonstans, känner med de föräldrar som står maktlösa och inte vet vart de ska vända sig för att få hjälp.
Föräldrar som kämpar, som förväntas veta vilka rättigheter de har när ingen annan finns där och talar om det för dem.
Så ofta hör jag hur skolan nästan kräver att föräldrarna ska hitta lösningar när de själva inte kan klara av barnen.
Jag klandrar inte lärarna, nej absolut inte, de kämpar och försöker så gott de kan.
Det är verkligen inte lätt med de här barnen som inte riktigt platsar in, ingen vill ju att de ska må dåligt och de vill inte ens själva vara som de är.
Nej jag klandrar ingen men det skrämmer mig att man lägger över bekymret på föräldrarna.
Hur ska de kunna lösa skolsituationen om inte skolan tillsammans med BUP och andra "specialister" kan lösa det?!

Allt oftare hör jag föräldrar som helt enkelt får vara hemma med barnen eller vara med barnen i skolan.
Till och med fall där barnen helt enkelt inte fått lov att gå kvar, små barn. Föräldrar som själva fått leta upp nya skolor.

Jag har hört fall där man tvingat föräldrarna vara hemma för vård av barn för att de inte kan ha barnet i skolan. Nyligen har en bekant fått söka vårdbidrag för att man anser att någon av föräldrarna måste vara hemma då barnet blivit nekad fritids.
Vårdbidrag är inget man söker genom att skicka in en enkel blankett.
Det ska skrivas en noggrann ansökan, utredas, ha massa läkarutlåtande och ska igenom en lång process på försäkringskassan och har man tur får man till att börja med 1/4 vårdbidrag vilket är drygt 1600 kr. Det täcker inte mycket i inkomstbortfall om man tvingas vara hemma ett par timmar om dagen.
Som förälder knäcks man mer och mer, psykiskt, ekonomiskt och ja hur ska man orka finnas för barnet när man inte har energin till sig själv?

Vad ger vi för signaler till barnet?
Oönskad? Misslyckad? Utanför?

Jag förstår att man måste vidta åtgärder och jag förstår att det är svårt. Det är en svår situation för alla men allra mest för barnet.
Det krävs samarbete och ja föräldrarna har ett ansvar men det måste ju ändå vara kommunen, skolan, BUP och vilka det nu må vara som kan ge föräldrarna info om vilka vägar som finns.
Är det inte lite väl lättvindigt att säga till föräldrarna att barnet måste vara hemma och sedan inte försöka ordna en åtgärd undertiden?
Är inte det ett ansvar som ligger i specialisternas händer?
Jag tror inte någon tjänar en krona på att borsta bort bekymret, snarare tvärt om, smällen kommer hårdare sedan.

Jag hör det här oftare och oftare, det får mig bekymrad för framtiden.
För barnens framtid, vem finns för dessa "gråzonsbarn"?
Vem ger dem hopp och tro på en bra framtid?
Deras liv har börjat med utanförskap!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...