När jag läser igenom Facebookstatusarna nu så är det inte enbart halloween- och spöktema utan mycket saknad, kärlek och tankar som man delar med sig av.
Själv ligger väl fokus på pappa mest men så fick jag idag veta att en bekant precis förlorat kampen mot cancern.
Varje gång sådana här saker händer så känns det så tomt inombords, orättvist och hemskt. Jag kan inte riktigt släppa tankarna på de drabbade. Kanske har det att göra med att jag själv upplevt det då pappa dog.

Varje allhelgona när jag läser alla tankar folk skänker sina nära och kära som inte finns med oss längre så skapar det eftertanke.
Vad sätter vi för värde på våra vänner när de är i livet? Vad sätter vi för värde på oss själva och våran vardag?

Samtidigt som det är vackert med alla ljus och allt pynt så känner jag en tomhet. En tomhet som ändå känns fridfull just denna helgen. Det känns fint det man gör för de bortgångna och det är hedersamt. Alla har vi nog förlorat någon, alla vet vi nog hur den där saknaden känns.
Just denna helg är vi många som tillsammans delar våran saknad, kärlek och våra tankar.
Det finns självklart alltid där, det försvinner inte men i vanliga fall tar vi bara upp det vid speciella tillfällen som födelsedag, årsdag vid bortgång och andra tillfällen då vi minns dem extra mycket, dessa dagar är ju lite olika för oss alla.
Men denna helgen, allahelgona, den är gemensam för oss alla. Den delar vi och det gör att det blir extra mycket värme. Vi delar vår saknad, kärlek och våra tankar. Vi "hedrar" våra änglar och samtidigt stöttar vi varandra.

Jag hoppas och tror att pappa finns där som en skyddsängel och att han vet att jag har ett liv som växer inom mig. Jag är så tacksam för detta underverk och jag är så tacksam för min familj.
Samtidigt kan jag tycka att livet är så orättvist när det tar folk ifrån oss alltför tidigt. Jag undrar varför?
Vad är det för mening?
Det kommer jag aldrig få svar på, jag måste helt enkelt acceptera och vara tacksam för allt jag får behålla, allt som gör mig lycklig och att jag ändå har det så bra som jag har det.
Jag kommer alltid känna en ilska för det livet har tagit ifrån mig, att jag inte fick mer tid med pappa.
Att livet tar utan att verka bry sig om oss som blir kvar, utan att få dåligt samvete eller känna skuld.
Livet bara rusar fram och tar det ifrån oss..... Det gör mig ilsken....
Men i samma stund så tänker jag på allt som livet har gett mig, på allt jag har att vara tacksam över.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...