När jag läser igenom Facebookstatusarna nu så är det inte enbart halloween- och spöktema utan mycket saknad, kärlek och tankar som man delar med sig av.
Själv ligger väl fokus på pappa mest men så fick jag idag veta att en bekant precis förlorat kampen mot cancern.
Varje gång sådana här saker händer så känns det så tomt inombords, orättvist och hemskt. Jag kan inte riktigt släppa tankarna på de drabbade. Kanske har det att göra med att jag själv upplevt det då pappa dog.

Varje allhelgona när jag läser alla tankar folk skänker sina nära och kära som inte finns med oss längre så skapar det eftertanke.
Vad sätter vi för värde på våra vänner när de är i livet? Vad sätter vi för värde på oss själva och våran vardag?

Samtidigt som det är vackert med alla ljus och allt pynt så känner jag en tomhet. En tomhet som ändå känns fridfull just denna helgen. Det känns fint det man gör för de bortgångna och det är hedersamt. Alla har vi nog förlorat någon, alla vet vi nog hur den där saknaden känns.
Just denna helg är vi många som tillsammans delar våran saknad, kärlek och våra tankar.
Det finns självklart alltid där, det försvinner inte men i vanliga fall tar vi bara upp det vid speciella tillfällen som födelsedag, årsdag vid bortgång och andra tillfällen då vi minns dem extra mycket, dessa dagar är ju lite olika för oss alla.
Men denna helgen, allahelgona, den är gemensam för oss alla. Den delar vi och det gör att det blir extra mycket värme. Vi delar vår saknad, kärlek och våra tankar. Vi "hedrar" våra änglar och samtidigt stöttar vi varandra.

Jag hoppas och tror att pappa finns där som en skyddsängel och att han vet att jag har ett liv som växer inom mig. Jag är så tacksam för detta underverk och jag är så tacksam för min familj.
Samtidigt kan jag tycka att livet är så orättvist när det tar folk ifrån oss alltför tidigt. Jag undrar varför?
Vad är det för mening?
Det kommer jag aldrig få svar på, jag måste helt enkelt acceptera och vara tacksam för allt jag får behålla, allt som gör mig lycklig och att jag ändå har det så bra som jag har det.
Jag kommer alltid känna en ilska för det livet har tagit ifrån mig, att jag inte fick mer tid med pappa.
Att livet tar utan att verka bry sig om oss som blir kvar, utan att få dåligt samvete eller känna skuld.
Livet bara rusar fram och tar det ifrån oss..... Det gör mig ilsken....
Men i samma stund så tänker jag på allt som livet har gett mig, på allt jag har att vara tacksam över.....