Väldigt ofta hör man hur bra allting var förr. Ja jag tror minsann precis allt var bättre förr om man ska höra på människors klagan över nuet.
Vad jag undrar är då, varför lever man inte så som man gjorde förr istället? Varför tjatas det hela tiden om att man ska förändra, förbättra och följa utvecklingen om det redan var så bra som det var?
Kan det möjligtvis vara så att vi bara minns det som var bra i det förflutna och har glömt det dåliga?
När nostalgin sätter in så finns kanske inga dåliga minnen.

Om man frågar någon vad det var som var så bra förr ja då kan oftast denne inte ge ett rakt svar utan bara upprepar:
- Allt var bara bättre och roligare förr.
Jag säger det själv då och då men har även insett att jag inte gör mycket för att det ska vara bättre nu.

Förr är även väldigt olika för oss alla, förr för mig är kanske inte detsamma som förr för dig.
Om några år kommer denna dagen tillhöra det förflutna och då kommer kanske dagen vara bättre än vad vi upplever den just idag.
Jag minns gärna, jag älskar nostalgi och jag älskar det gamla och förflutna men jag har för mycket att vara glad över idag för att leva kvar i förr, jag har för mycket att längta efter och att se framemot för att tycka att precis allt var bättre förr. Jag vet inte vad framtiden har att ge eller om den kommer bli bra eller dålig men jag är alltför nyfiken för att vilja stoppa tiden.

Jag tror lyckan kommer lite i att varva båda delarna, minnas det förflutna, le åt det och prata om det men samtidigt se framåt, planera och drömma.
Öppna dörrar och vara nyfiken för att släppa in det nya som möter oss.
Det kan ju faktiskt hända att något bättre väntar bakom nästa dörr.