Jag är inte mycket för det där med magbilder och var inte heller det då jag väntade André. Det finns en bild på min mage då jag väntade honom och den är tagen i vecka 38.
Nu känns det ändå rätt tråkigt att jag inte tog fler så man kan jämföra lite.
Med André gick jag upp 22 kg, nu har jag gått upp kanske 3 kg än så länge men det känns som mycket mer när jag ser mig i spegeln.

Det är just därför jag inte gillar magbilder, jag trivs inte alls med att vara stor.
Alla andra är så gulliga när de är gravida men själv känner man sig inte alls gullig, inte ett enda dugg!!!
Om jag ändå bara fick en mage, nej här läggs det jämt fördelat över HELA kroppen och inte minst rumpan.

Samtidigt som jag givetvis är glad och stolt över magen så känns det ändå bara som att jag är stor. Jag har väl även svårt att ta in att jag faktiskt väntar barn nu, svårt att våga tro på det på någotvis. Jag tror att jag kan låta lite likgiltig när folk frågar om det och mest beror det på att jag försöker skydda mig OM något går galet.
En sorts fasad jag lägger till med, en inbillning att ju mindre jag känner och fäster mig desto mildare blir smällen om det går fel. Så otroligt dumt eller hur men jag kan inte förklara den där känslan, rädslan och oron som man vill men inte kan släppa.
Nu väntar jag bara på att det ska bli 19 September så vi kan få se att allt är bra, samtidigt är jag rädd för den dagen för tänk OM.......
Alla dessa om, tänk om OM inte fanns.......