Ganska ofta hör och läser man råd som "lyssna på din kropp" "bli vän med din kropp" och just nu undrar jag om jag och min kropp kör någon form av envägskommunikation. Vore det för mycket begärt om den lyssnade på mig någon gång?
Vänner?! Jo jag tackar, med en sådan vän behöver jag minsann inga ovänner. Den senaste tiden verkar min kropp mest vilja straffa mig. Kanske för alla gånger jag inte lyssnat eller alla gånger jag förrått den. Men måste den verkligen vara så långsint och ha så svårt att förlåta?!

När vi var på Sahlgrenska sist, då efter att kroppen sårade mig mer än någon vän någonsin gjort så trodde jag att vi var överens om nästa steg.
Tydligen var bara jag, Roger och barnmorskan överens och hade en bra plan men min "vän" kroppen verkar inte alls vilja följa den.
För att kunna ta nästa steg på vägen mot ett barn så behöver kroppen hjälpa till nu. Jag borde fått mens igår för att kunna börja hormonbehandling den 28 April, det var ju så vi sa. Ja iallafall på ett ungefär. Några dagar extra kan jag stå ut med men det vore ju bra om kroppen slutar sura innan veckan är slut. Jag får nämligen inte påbörja behandlingen förrän exakt 18 dagar efter mensens första dag, därefter tar det ca 1 månad innan vi kan sätta in ett ägg igen. Ja förutsatt att kroppen samarbetar och producerar bra ägg som sedan blir befruktade.
Efter det gäller det att jag och min kropp är bästisar och verkligen gör allt vi kan för att behålla embryot och lyckas vara lika goda vänner tiden ut.

Så ja visst kära vän, jag ska lyssna på dig, vara vän med dig och försöka behandla dig väl men det vore trevligt om även du behandlade mig likadant.
Om vi förlåter varandra så kanske detta kan fungera, säger du förlåt så säger jag också förlåt. Du vet vad du behöver göra. Gör vad som krävs nu är du snäll så kan jag ringa barnmorskan på Sahlgrenska och tala om att vi blivit vänner igen, att vi är redo och "fit for fight".