En del tycker nog att jag verkar rätt likgiltig över plusset på graviditetstestet, att jag inte visar tillräckligt med glädje över det. Har man kämpat i över 2 år och genomgått IVF behandling med ett misslyckande så borde man ju verkligen hoppa av glädje och springa runt och vara överlycklig hela tiden.

Sanningen är att jag inte vågar det, jag är överlycklig inom mig. Njuter av varje sekund och längtar tills det börjar kännas och synas. Men jag är samtidigt så rädd att det går fel så jag vågar inte tro för mycket och har väl heller inte fattat riktigt ännu. Jag bara längtar tills 13 Mars så vi får se det "på riktigt"
Just nu är varje dag ett steg närmre en seger. Varje dag som går utan att något händer är jag så tacksam för.
När jag ska sova så är det det sista jag tänker "tack gode Gud för att jag fortfarande verkar vara gravid"

Man måste nog veta hur det är att behöva kämpa för en graviditet eller behövt avsluta den utan sitt barn i livet för att man ska förstå hur sjutton man kan oroa sig så mycket. Hur man kan ha så svårt att våga tro och glädjas fullt ut.
Eller varför man inte bara slappnar av och flyter med, låter det som sker ske och vara glad för stunden.

Det är verkligen svårt att slåss med så olika känslor som glädje och oro på samma gång. Att vilja tro på något men ändå inte våga tro för mycket.
Så ja jag kommer nog ha mitt stoneface ett tag till. Med tiden kommer jag nog mer och mer börja fatta och då även våga visa min glädje. För inom mig är jag så tacksam, så glad och så förväntansfull som man bara kan vara.