Har ni några speciella saker eller ställen som ger er så där enormt starka minnen, ja det har vi säkert allihop men när jag stod ute på trappan och rökte förut så fick jag en mycket märklig känsla inom mig.

Det var lite disigt ute och duggregnade lite sådär fint så att jag kände att det var blött men jag såg inget regn förrän jag tittade bort mot lyktstolpen som står i gatuhörnet mitt i mot mitt hus.

Där i ljusskenet såg jag att det regnade och jag blev stående och tittade på denna lyktstolpe ett bra tag.

Jag bor i mitt barndomshem och började plötsligt minnas saker bara av att titta på en lyktstolpe.

En lyktstolpe som alltid stått där och som förmodligen kommer stå där väldigt länge till.

Roger har jobbat kväll förra veckan och även denna veckan, dessutom åker han bort imorgon och kommer hem på måndag för att då jobba kväll en vecka till, kanske beror min reflektion över denna lyktstolpe på att jag helt enkelt inte har något bättre för mig. Ja inte vet jag men jag blev iallafall stående där ute på trappan och sedan tittade jag även ut genom köksfönstret för där ser man också denna lyktstolpe.

Den bär på en heldel historia och flera år av min barndom. Jag såg mig och mina vänner som band fast hopprep runt stolpen, alla gånger vi användt denna till att hoppa rep och även hoppa tvist.

Gör barnen sådant nu för tiden? Vet de ens vad tvist är för något?

Denna stolpe lärde mig också att man aldrig ska slicka på järn när det är minusgrader ute och den har haft en stor del av min tungas skinn på sig eftersom jag fläckte loss tungan då jag fastnade i den. 

Jag har åkt med pulkan rakt in i stolpen eftersom vi på den tiden alltid åkte pulka i backen bredvid huset.

Det tillåter vi nästan inte barnen längre för numera kör bilarna så fort här, jag vill inte ens att André sparkar boll utanför vårat hus just pga bilarna. Bilarna körde där förr också men vi lekte där, vi hoppade tvist, hopprep och hage mitt i vägen utan att det gjorde någonting. Alla som körde här visste att vi var många barn och de hade vett att köra sakta i ett villaområde, vad har hänt nu?

Varje år då när första snön föll stod jag liksom idag och tittade på denna lyktstolpe och jag minns att jag tyckte det var så vackert när jag såg snöflingorna i skenet av ljuset från stolpen, jag blev glad av det. Ja så som man blev som barn när snön kom, minns ni de där första känslorna varje gång det äntligen var vitt ute när man vaknade på morgonen? Eller när man såg på kvällen att snön föll så där lätt med stora flingor, de liksom bara dalade ner. Nu ser jag det mest som ett stressmoment om jag vaknar på morgonen och ser att det snöar, Shit nu måste jag sopa av bilen och då blir jag 5-10 minuter försenad, jäkla snö.

Och pappa, ja jag minns pappa när jag ser stolpen och jag kan t.o.m höra honom då han svär över att den så ofta var släckt pga att den var trasig. Ja jag minns också hur Pappa tjatade om att brunnarna som skulle få bort vattnet på vägen satt på fel ställe. Han hade ju helt rätt för vatten rinner inte uppåt. Han var t.o.m ute och pratade med väggubbarna när de var här och skulle göra nya brunnar, ändå lyssnade de inte och det fick jag höra i flera år. Jag kan höra hans röst när jag tänker på det. Nu är det jag som fått arvet att svära över dessa fel placerade brunnar. Tyvärr är jag inte riktigt lika envis som dig Pappa utan jag försöker gå någon annanstans än just där vattnet är, om det är möjligt.

Ja tänk att en simpel sak som en lyktstolpe kan skapa minnen som gör att man blir nostalgisk inom sig.

Att en sådan sak kan få en att minnas de som lämnat oss eller gamla vänner som man knappt träffar idag.

Jag fick lust att hoppa tvist då jag tittade på stolpen idag och jag kunde t.o.m minnas några av de där hoppen man gjorde. Jag hade dock inte klarat lika högt som på den tiden för jag tror att åldern gjort en heldel med smidigheten sedan dess.

Alla dessa minnen och känslor för en helt vanlig lyktstolpe!