I helgen satt jag och pratade med några kompisar om hur man upplever andra om man vet hur de var förr.

En av dem sa att eftersom hon hade en viss attityd i högstadiet så tror de som kände till henne då att hon är sådan ännu. Ja iallafall de som inte träffat henne sedan dess, sen inser de att oj hon har visst ändrat på sig.

Jag instämde med det hon sa och nej vi var inga änglar på den tiden varken jag eller hon, vi ville iallafall inte att andra skulle tycka att vi var det, därav våran attityd.

Jag berättade då om att jag träffat en av våra gamla lärare från högstadiet, det var i en affär ett par år efter jag fått André. Jag skulle på kalas och var ganska finklädd och en aning stressad men tog mig ändå tiden att stanna till då jag såg min gamla lärare där i affären. Jag hälsade trevligt och blev lite förvånad över att hon kom ihåg mig än mer förvånad när hon sa: -ja dig glömmer jag ju inte. Det kändes lite pinsamt eftersom jag inte var speciellt trevlig emot henne på den tiden. Vi pratade iallafall om vad vi gjorde nu för tiden och ja lite allmänt som man gör när man träffar på gamla bekanta i affären. När jag sedan sa hejdå så sa hon: - Ursäkta men vad snäll och trevlig du blivit och vad fina kläder du har.

Med all rätt sa hon detta för självklart mindes hon mig som otrevlig och klädd i trasiga Jeans och en sliten skinnjacka. Framför sig hade hon en helt annan person än det hon hade där i skolan.

Hon hade t.o.m haft min syster som elev några år efter mig och syrran har berättat att hon fick höra hur duktig och trevlig hon var i jämfört med mig.

Samtidigt som jag är glad över att jag valde en annan väg så önskar jag ändå att jag hade kvar lite av det där bestämda som jag hade då. Jag önskar ibland att jag kunde slå näven i bordet och säga ifrån som jag gjorde då men nej jag kan helt enkelt inte bli arg. Eller det tar väldigt lång tid innan jag blir det, jag säger aldrig ifrån förrän bägaren rinner över och då blir jag oftast ledsen istället. Jag skulle vilja kunna ryta ifrån som jag gjorde förr.

Så har jag dessutom under min vuxentid blivit välsignad med ett samvete och medkänsla vilket ibland kan göra mig irriterad på mig själv. Jag tycker synd om folk om jag blir arg på dem och ångrar mig.

Det finns tex en person eller kanske fler men just denna människan kan driva mig till vansinne, det är ingen nära vän eller någon av er som läser detta, det kan jag till 99% garantera så ingen behöver ta åt sig.

Men jag träffar honom ofta och samtidigt som jag tycker han gör så mycket fel så kan jag komma på mig själv att tycka synd om honom för att han får så mycket skit och får ta så mycket gnäll.

Men han kan själv göra något åt saken, han kan själv påverka sin situation och det är hans eget fel att han får ta all skit. Men samtidigt som jag tycker allt detta så tycker jag synd om honom vissa gånger, det gör mig irriterad på mig själv.

Det är som med missbrukare som gång på gång får hjälp och tillslut ger folk upp för att de uppenbarligen inte vill ta emot hjälpen. I sådana lägen kan många bara säga: -Nej nu ger jag upp, jag skiter i det här, du får klara dig själv!

Jag skulle inte kunna göra det, jag skulle lida med dem och få dåligt samvete om jag övergav dem.

Jag klarar inte av att göra något som får någon annan ledsen eller må dåligt även om man kan tycka att de bara har sig själva att skylla.

Visst detta är väl en bra egenskap men det kan vara väldigt jobbigt för man kan lätt bli utnyttjad och överkörd pga sin "godhet".

Därför önskar jag att jag hade kvar lite av det jag hade förr, lite mer jävlaranamma!

När jag tänker tillbaka på den tiden så vet jag dock att egentligen var jag inte sådan då heller men det var lättare att spela en roll då när man var yngre. Det var även lättare att vara sådan eftersom alla ändå såg en på det sättet. Man blir som folk säger att man är vill jag påstå.

Om ett barn gång på gång får höra hur jobbigt och bråkigt det är så lever de tillslut upp till det "alla ser mig som jobbig och bråkig så då är jag väl det då" 

Man behöver bara gå till sig själv, om man hela tiden får höra att man är sur så är man sur eller om någon säger att man är duktig på jobbet så försöker man ännu mer och man blir motiverad till att leva upp till det ryktet.