På Fredag ska Andrés kompis Eric sova över hos André och detta är något jag dagligen hört i 2 veckor nu, det är så att man nästan blir irriterad när han frågar när Eric ska komma och vad vi ska äta, om vi ska hyra film osv.... 

Idag på Judon pratade jag med Erics pappa Tommy som också hört detta tjatet under en lång tid.

Vi förstår givetvis att de är hemskt glada för detta och de är förväntansfulla men vi kom ändå in på detta med hur det var när vi var små. Då bestämde man samma dag att man skulle sova över,ja så där spontant.

När man kom hem från skolan så kastade man in väskan och ropade till mamma: Jag sticker ut!!!!

Idag känns det som att allt måste planeras i minsta detalj, barnen måste planera att de ska leka och vad de ska leka, vart de ska leka och gärna inomhus. Man träffas liksom inte längre ute som vi gjorde, ja man tog cykeln och tittade runt i samhället om det var barn ute som ville leka. Vart tog detta vägen?

Det känns på något sätt som att det är vi föräldrar som ska se till att deras planer träder i kraft och det är vi som ska bestämma när det passar att barnen leker.

Jag säger som Tommy: - Vart tog spontanleken vägen?

Våra barn är ändå över 10 år och bor 5 minuter från varandra, visst är man glad att de inte bara ränner runt hur som helst och att de talar om vart de tar vägen men ändå. André går knappt ut utan att fråga mig om det är okej och då är han bara utanför huset. Jag förstår att detta är ganska vanligt bland barnen idag.

Själv cyklade jag runt hela Färgelanda när jag var 7-8 år och inte hade jag någon mobil som mamma kunde nå mig på.

När jag och André åkte hem från Judon så skulle jag bara svänga in till affären och när vi såg Erics hus så sa André:

- Vi kanske kan träffas där vid sopstationen på Fredag jag och Eric.

(Tommy sa nämligen lite förbigående när vi pratade på Judon att man kan ju träffas på halva vägen om man ska leka någon gång)

Jag pustade till och frågade André: - Varför allt måste planeras så in i den minsta detalj, varför måste han fråga mig om precis allt?! När jag var liten frågade jag aldrig min mamma sådana saker.

Jag blev förvånad över svaret och fick mig en tankeställare, han har så rätt i det han säger:

- Din mamma kanske inte hade så mycket att göra jämt, ni kanske var hemma mycket!

Jag började fundera på hur jag själv gör när jag ska träffa kompisar, jo det planeras ganska långt innan för att det ska passa både mig och den jag ska träffa,bestämmer vart vi ska träffas och när och nästan t.o.m vem som ska köpa fika. Här är det inga spontanbesök inte för det finns ingen som har tid med det idag.

Och skulle någon komma spontant förbi så blir man nästan helt ställd, ojdå får vi besök nu, jaha men......

Det finns sällan tid för att vara spontan, väldigt få dagar under månaden är lediga, när har man inget att göra?

När André förklarade för mig att på måndagar har vi fullt upp, onsdagar likaså, varannan helg är han hos sin pappa och dagarna där emellan har vi alltid annat att göra så han måste fråga innan så tänkte jag: 

"herre gud det är precis så det är" Vi är helt enkelt för upptagna för att ha spontanitet i vardagen nu för tiden.

Jag vet att många av mina kompisar känner likadant.

När André frågade om Eric kunde sova över så pratade han om förra helgen men då skulle han till sin pappa och denna helgen skulle han egentligen också till sin pappa, helgen därpå var vi upptagna och helgen därefter likaså och så fortsatte det en lång tid framåt. Vi fick helt enkelt ändra planen för Andrés "pappahelg" för detta kändes ju bedrövligt, ska han behöva vänta till sommaren för att kunna ha en kompis som sover över här?!

Jag vet att jag alltid kommer ha saker att göra men jag inser att jag nog måste börja prioritera lite ändå, detta går ju inte. Hur gjorde mamma, vi var alltid hemma kändes det som. Jag behövde aldrig fråga henne om jag kunde leka med mina kompisar. Jag var däremot nästan aldrig hemma för jag var alltid ute och lekte!!!!