Jag satt nyss och läste en artikel från gårdagens Aftonblad och där stod det om Anders Eklund som våldtog och mördade tioåriga Engla Höglund och Pernilla Hellgren, 31. Han hade blivit beviljad permission och Englas mamma hade gjort ett uttalande om att de inte fått veta något om detta, inte för att hon trodde de skulle stöta på honom men tänk om.

Jag kände bara att nu efter snart 4 år ska de återigen behöva se dessa tidningsartiklar och bilder på honom.

Han som tog ifrån dem det mest älskade de hade. Jag lider givetvis också med Pernillas anhöriga och andra som fallit offer för denna man. Men detta med Engla minns jag så starkt, den händelsen resulterade i en dikt som jag kommer avsluta detta inlägg med.

Jag minns kvällen då jag såg på nyheterna och fick veta att Engla blivit våldtagen och mördad. Hon var bara något år äldre än Andre´ och jag minns hur illa berörd jag blev.

Tänk om någon skulle skada mitt barn, man kan inte ens i sin värsta mardröm sätta sig in i hur det skulle kännas.

Hur man än förlorar sitt barn är det givetvis lika jäkla ofattbart men att få veta att någon tagit sig rätten att avsluta ens barns liv. Jag mår bara dåligt av tanken och gud förlåte mig för vad jag skulle kunna göra om jag träffade på denna människa som gjort detta.

Innan jag satte mig där och tittade på nyheterna denna kväll i April 2008 så hade jag och André bråkat om någonting, jag minns inte vad men helt säkert något dumt som tandborstning och att han skulle lägga sig.

Jag minns iallafall att han var jätte arg och gick och lade sig i ren ilska. Han somnade utan att vi hade rett ut vårat gräl. Just då tänkte jag inte så mycket på det för detta var inte jätte ovanligt.

Det var först när jag fick höra detta om Engla som jag började tänka efter, det kändes inget bra att vi inte kramade varandra god natt. Jag gick in till honom i rummet och han sov tungt så jag ville inte väcka honom utan gav honom en kram och puss på kinden. Jag minns att jag kände mig ledsen, tänk om jag någon gång inte skulle få ha den här möjligheten. Tänk om jag inte skulle kunna krama honom god natt, tänk om jag aldrig skulle få se honom igen. Och tänk om detta skulle bero på att en människa bestämt sig för att ta honom ifrån mig, att ta hans liv. Nej det finns inte i min vildaste fantasi, jag kan aldrig sätta mig in i hur det skulle vara.

Jag insåg i denna stund att man minsann ska ta vara på de stunderna man har tillsammans. Klart vi blir ovänner än idag, flera gånger i veckan men jag brukar försöka i den mån det går att inte avsluta dagen så eller lämna varandra som ovänner. Det händer dock ändå och de dagarna känns inget bra.

Att jag minns just detta med Engla så väl beror som sagt på att jag den kvällen satte mig och skrev följande dikt:

Kära barn vad jag är lycklig som har dig!