Solen skiner genom fönstret och det är plusgrader ute, jag satte mig en stund på trappan, tog en runda i trädgården och tittade i rabatterna. Här behövs rensas såg jag men där under ogräset tittade snödropparna upp och ja sedär en krokus hade slagit ut också. Med ett leende på läpparna och ett lyckorus i kroppen noterade jag att våren är påväg. Det är bara 3 Mars så än kan det komma kyla och kanske t.o.m lite snö men just idag är det vårväder.

Jag började plötsligt tänka på några rader ur Karin Boyes dikt: Ja visst gör det ont

"Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?"

Denna dikt fick mig att tänka till mycket då jag separerade med Andrés pappa. Oavsett om man blir lämnad eller är den som lämnar så är det inte lätt. Efter 12 års förhållande så tänker man till innan man bryter upp och ännu mer då det finns barn inblandade. Jag var den som lämnade och även om man vet att det är rätt så är det fruktansvärt svårt.

Svårt att bryta gamla vanor, svårt att börja ett nytt liv och ja oerhört svårt att såra en annan människa och i mitt fall även såra min son. För "visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?"

Våran separation gick ändå väldigt bra för det fanns ingen osämja mellan oss och vi hjälptes åt så mycket vi kunde.

Hur svårt det än är så måste man ändå tänka på att det är värre att leva ihop om en vill gå en annan väg.

Man är ingen bra partner och man är ingen bra förälder om man inte trivs med vardagen. Man kan inte stanna i ett förhållande för alla andras skull eller för att man tror att man inte klarar sig själv.

Att låta ekonomi eller praktiska saker stoppa en från att våga ta steget är bara att svika sin familj ännu mer och även sig själv. Man klarar sig bättre än man tror, det är tufft i början men det går och man blir förvånad över hur stark man egentligen är. För mig var det jätte svårt att ta det där steget, jag tog t.o.m hjälp av en kurator för att komma fram till vad jag ville med mitt liv. Gör jag rätt, gör jag fel? det kan man aldrig veta förrän man försökt, det kan ingen svara på utan man får följa sitt hjärta helt enkelt.

Jag vet inte hur det känns att bli lämnad efter ett långt förhållande och hoppas att jag slipper känna på det.

Det är nog väldigt tufft att inte ha något val men man måste nog försöka tänka att man inte kan tvinga en annan människa att stanna kvar. Håller man en fågel för löst så flyger den iväg och håller man den för hårt så kvävs den.

Jag tror ändå att med tiden så klarar man mer än man tror, det är samma när någon man håller kär dör.

Man tror inte att man någonsin kommer klara sig utan den människan och man kan aldrig tänka sig att man en dag kan sitta och minnas personen utan att hejdlöst falla i gråt. Men det går, det tar tid men det går, sakta men säket.

Jag kan aldrig sätta mig in i hur det kändes för mamma när pappa dog. De hade varit tillsammans sedan de var 19 år och de var 48 år när pappa dog. De hade varit ett par i nästan 30 år och plötsligt försvinner en och kommer aldrig att komma tillbaka. Man kan inte ens ringa och höra hans/hennes röst, man kommer aldrig få se sin älskade igen.

Jag kan aldrig någonsin kunna förstå hur man klarar att vara den som blev kvar och hur man överlever.

Men på något sätt så klarar man även detta. Jag hoppas att jag slipper ta reda på hur.

Själv lyckades jag få vardagen att kännas normal efter min separation och idag är jag sambo och känner mig lycklig i mitt förhållande. Vi båda har haft förhållande innan och har pratat om det där med att försöka hålla liv i kärleken.

Att prata när något inte känns bra och att försöka hitta det där mellantinget på att inte hålla fågeln för löst eller för hårt. Det är inte så lätt att varken låta fågeln flyga iväg eller kväva den men man får hjälpa varandra genom att tala om hur man vill ha det. Att vara öppen och ärlig och prata om saker är nog det viktigaste man bör tänka på i ett förhållande, ja och kramas, pussas och visa sin kärlek också   

Jag avslutar detta med Karin Boyes dikt som fick mig att tänka efter då för 4 år sedan och efter den ett youtube klipp på låten: Light of a clear blue morning med Dolly Parton, den gav mig hopp och styrka. Den gör mig glad!

Ja visst gör det ont (Karin Boye) 

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra -

svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden

- känner en sekund sin största trygghet,

 vilar i den tillit som skapar världen.