Alla inlägg under februari 2012

Av Rose-Marie - 16 februari 2012 18:38

När André var yngre testade han på lite olika idrotter så som fotboll,simning och Judo men inget av det fungerade eller passade honom.

När han började särskolan var det en i klassen som hade sitt kalas på ridskolan och efter det var han fast.

Det passade honom perfekt och han vill helst inte missa en enda lektion.

Det är så kul att se hur han växt i detta och det känns så skönt att han funnit sitt intresse.

Det fanns massa olika anledningar att de andra idrotterna inte fungerade och jag vet att det finns många barn som inte riktigt hittar sin grej.

Det är ännu svårare för barn med olika funktionshinder och det har gett mig en sådan enorm lust att starta något för dem.

Jag satt och tittade på gamla filer i min dator och hittade t.o.m en färdig mall jag gjorde för ett antal år sedan och en bra planering med vad jag ville göra men jag vågade inte sätta mina planer i handling.

Tänk om jag inte har nog med kunskap,att det inte finns behov i våran kommun och att allt bara blir ett fjasko?

Ja dessa tankar gjorde att jag la ner alltihop. Hur gör man för att starta något och vart vänder man sig,ska man betala med egna medel för att hyra lokal och redskap? Mina frågor var många och jag gjorde aldrig något för att ta reda på svaren.

Nej lika bra att strunta i det för om det hade funnits behov så hade ju någon redan gjort det.

Men ändå finns det fortfarande kvar i bakhuvudet,jag önskar så att jag var mer företagsam och att jag hade det där som jag tycker alla andra har. Lite mer mod och självkänsla,detta kan jag,jag kör på det!!!


Det finns många sådana där saker som jag skulle vilja göra som aldrig blir av,så många ideer som jag aldrig tar tag i. Mest för att jag inte vågar,för att jag tror att jag inte kan. Men tänk vad man skulle växa om man vågade testa.

Jag ser verkligen upp till alla er som verkligen gör det ni vill och som satsar för det. All heder åt er!!!


Jag vet inte om jag någonsin kommer ta tag i någon av mina planer men vem vet kanske dyker det där tillfället upp någon gång och kanske tar jag mig mod och satsar. Det kan gå åt helsike men det kan ju faktiskt lyckas också.

Vad är jag så rädd för egentligen?!


ALLA KAN!


 





ANNONS
Av Rose-Marie - 15 februari 2012 15:15

Den finns där runt oss dagligen,på radion,på nätet,i våra mobiler och den ger tröst,glädje och återskapar gamla minnen.

Vi lyssnar på musik när vi kör bil,städar,är ledsna,är glada och har fest med våra vänner.

Jag tror vi alla har någon sorts relation till musik oavsett om vi är musiker eller "bara" lyssnare. Jag sätter bara inom citationstecken eftersom det faktiskt är vi lyssnare som gör att det finns artister,utan oss hade musiken inte varit till någon nytta. Musiken har alltid varit en del av oss sedan lång lång tid tillbaka men själva ordet musik har bara funnits i det svenska språket sedan 1916.


Hur många av er minns inte eran första kärlek och har låtminnen från det,man har minnen av musik tillsammans med vänner från förr och vi brukar säga att vi blir nostalgiska då vi hör låtar från olika tider i vårat liv.

Någon speciell kille eller tjej som man har en delad låt med eller en kär vän som man förknippar en låt med.

Musiken är något det flesta barn uppskattar och det brukar även rekomenderas att man sjunger för sitt barn redan i magen.


Mina första musikminnen är från jag var runt 6-7 år och pappa hade en vän som var duktig på gitarr,när det var kalas här hemma ville jag alltid att Kjell skulle sjunga godnatt sång till mig och det var alltid samma låt jag ville höra: I sagans land (jag tror det är Hep Stars som gjort den) jag minns den låten än idag och hur Kjell satt med cowboyhatt och sjöng på min sängkant.

Det var mycket musik med gitarrspel och munspel då det var kalas hemma,min pappa spelade munspel och han var väldigt intresserad av country så det spelade han ofta.

Jag började tidigt lyssna på hans kasettband och skivor som låg här och började sjunga med i låtarna så jag lärde mig många texter utantill. Det var bla Alf Robertson,Willie Nelson,Sir Douglas Quintet,Kicki Danielsson,Mats Rådberg m.m

Alf Robertson minns jag speciellt för mormor hade en skiva med honom och jag lärde mig massa texter som sitter än idag: Femöreskola och Nisse Karlsson minns jag speciellt och dessa sjunger jag även idag då jag sitter ensam.

På senare tid började jag även fastna för Inger Nordström och Tanya Tucker och lärde mig även dessa texter.

När pappa spelade munspel så var det även mycket andra gamla godingar som Lilla Vackra Anna och Alpens ros han spelade så jag ville lära mig texterna på sådana låtar också.

Folk kan nog tycka att jag är märklig i min musiksmak men det präglas helt av minnen från barndomen och jag har på senare år liksom pappa börjat lära mig dessa låtar på munspel,det är som dem bara hoppar ur när jag sitter där med munspelet. Som om pappa lever kvar i det.


När jag började högstadiet var jag dock inbiten hårdrockare för det var det man lyssnade på då och min klädstil var hårdrock. Den andra musiken höll jag hemlig för vad skulle vännerna säga om de visste att jag lyssnade på pappas musik när jag var själv?


Hårdrocken lever kvar i mig än idag och jag har under min tonårstid skaffat mig härliga minnen till den musiken också. Jag undrade lite om det var något fel på mig som faktiskt gillade båda dessa stilarna,alla andra verkade helt fast vid bara hårdrock eller bara disco och inget annat.

När jag i gymnasiet höll ett föredrag om country på en musiklektion förstod jag ändå lite av sammanhanget.

Jag läste på om countryn och studerade pappas musikvideor och jag fann att mycket av musikstilarna Rock n´roll,country och hårdrock liksom går lite hand i hand. Många av mina hårdrocks idoler hade liksom jag idoler som Willie Nelson och de hade liksom jag lyssnat på Elvis m.m

Jag skrev t.o.m brev till Inger Nordström för att ställa lite frågor,mamma och pappa träffade henne och bandet ute ofta så de tog med brevet och lämnade det till henne.

Hon har flera gånger bett om ursäkt för att hon inte svarat men jag är mest hedrad att hon faktiskt fortfarande minns detta. Det var en stor grej för mig och jag önskar så att jag hade följt med mamma och pappa ut när de var och lyssnade på henne. Jag var så avis att de träffat henne på riktigt. Men det vågade jag ju inte erkänna i den åldern.


När jag var mellan 20-25 år började jag och min dåvarande sambo umgås mycket med mamma och pappa och deras kompisar,vi firade alltid midsommar ihop och det spelades gitarr och munspel och sjöngs till det.

Jag började leta upp texterna till låtarna som spelades för att kunna sjunga med,det blev en sarlig blandning med country,dansband,Björn Afzelius,Cornelis,Ted Gärdestad och en och annan kritsen låt som tex pärleporten och barnatro.

Tänk om mina vänner visste detta tänkte jag då men idag är det faktiskt riktigt kul att kunna dessa låtar.

En låt som jag knappt kan höra idag utan att gråta är, Ljus och Värme för den spelade alltid pappa på munspel och den spelade vi på hans begravning. Det var pappas låt helt enkelt!


Jag är stolt över min musiksmak och att den är varierad för på så sätt kan jag njuta i varje sammanhang.

Ibland går jag på hårdrocksfester,ibland country och även på Rockabilly träffar.

Varje stil ger mig minnen från olika tillfällen och varje gång det är sång kring tex lägerelden så kan jag någon av låtarna som spelas. Vissa undrar hur jag kan ha så blandad musikstil och jag svarar att det är tack vare att jag alltid varit öppen för olika sorters människor.

Idag har jag en countryintresserad sambo som spelar gitarr och jag älskar att lyssna och även sjunga med,han försöker lära sig låtar som betyder något för mig och jag försöker lära mig låtar som han gillar. Vi har dock väldigt lika smak när det gäller countryn och även när det gäller att spela och sjunga för andra,vi är lite blyga då och spelar och sjunger helst när det bara är vi   


Ja vi har säkert alla någon sorts relation och olika minnen av musiken,oavsett vad du gillar för smak så stå för det och njut av det.

Jag gillar all sorts musik så länge den brör mig och tilltalar mig sen vilken stil det är,det bryr jag mig inte om.

Jag brukar numera säga att min musiksmak är lika blandad som innehållet i den första tonårsgroggen: Lite vin, bananlikör, sprit och cola som man skakar om till en härlig blandning i en och samma flaska.

Det passar inte ihop samtidigt men var och en för sig är det gott!


Här nedan kommer mitt första riktiga musikminne som barn,jag minns den än idag




ANNONS
Av Rose-Marie - 12 februari 2012 20:25

Attention är som jag tidigare skrivit en förening för barn,ungdomar och vuxna med NPF problematik. NPF=neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tex ADHD,Aspergers,tourette och läs- och skrivsvårigheter. Man har bla koncentration,uppmärksamhet och inlärningsvårigheter.Det är ett funktionshinder som inte syns utanpå men känns inuti.När jag kom till Attention första gången var jag väldigt behov av stöd,jag visste väldigt lite om min sons svårigheter och fick ingen hjälp någonstans.På mitt första möte skulle jag presentera mig och berätta om våran situation,mitt i detta brast jag ut i gråt.Det kändes väldigt pinsamt inför dessa nya människor som jag aldrig pratat med förr. Jag märkte dock snabbt att detta var inget ovanligt här,ingen tyckte jag var konstig. Jag fick kramar,förståelse och råd,jag insåg snabbt att dessa människor var eller har varit i precis samma situation. De visste precis hur jag kände det. På alla möten kunde jag vara mig själv och på familjeträffarna kunde barnen vara precis som de är. Ingen tittar snett eller undrar varför barnen gjorde som de gjorde.Jag lärde mig massor och började få förståelse för min son. När jag själv kände att våran vardag fungerade och jag hade mer koll så ville jag vara med och hjälpa andra som var där jag en gång varit.Jag gick med i styrelsen och efter några år blev jag ordförande. Förra året började jag dock känna att ordförandeskapet gjorde att jag hade mer fokus på möten och hålla koll på saker än vad jag gjorde praktiskt.Energin till det jag ville göra fanns inte och jag började känna att jag nästan fick panik när de andra i styrelsen lämnade förslag på massa aktiviteter,jag orkade inte engagera mig längre och gav nog lite negativ energi till de andra. Det var då jag insåg att det var dags att avgå,jag kan inte göra ett bra jobb när jag kände som jag gjorde.Så idag 12 feb. 2012 hade vi årsmöte och jag lämnade min post som ordförande och även min plats i styrelsen. Men mitt engagemang lämnade jag inte utan jag hoppas att istället kunna vara aktiv i bakgrunden och använda min energi till praktiskt arbete.Att finnas för styrelsen och underlätta deras arbete är guldvärt har jag lärt mig. Nu kanske jag kan lägga tiden på sådant jag vill göra och göra det för att det är kul.Jag har varit på många föreläsningar och träffat många människor med erfarenheter om NPF och man lär sig så mycket av det.Att se andras glädje när de finner någon som förstår dem eller se barnens glädje när de hittar en vän är det som får en att tycka det är så givande. För en vecka sedan kom en man upp till lokalen och berättade om sig själv,han hade ADHD och har haft eget företag men efter att han sålde det var han nu anställd. Han hade mycket kundkontakt och ett ansvarsfullt jobb. Han sa att han inte sagt till någon på företaget eller kunder att han har dessa svårigheter. Han hade skaffat sig olika metoder för att klara av jobbet utan att hans problematik märktes för mycket. Givetvis fanns det folk som tyckte han var speciell som han sa men det påverkade inte hans jobb.Däremot tyckte han själv att det krävdes så mycket energi att dölja detta och han kunde inte vara sig själv.Han var i våran lokal i ca 2 timmar och pratade och när han skulle gå så han: -tack,vad skönt det var att få vara den jag är utan att verka konstig.Jag har tänkt på denna mannen under veckan och undrat hur det skulle kännas att vara på jobbet 8 timmar varje dag och inte få vara sig själv. Det är nog så för många av barnen i skolan också och då är det inte konstigt att man släpper lös allt hemma där man känner sig trygg.Det är sådana här saker som gör att man vill fortsätta sprida information och kunskap och stötta andra för alla har väl rätten att kunna vara den man är. Ingen ska väl behöva skaffa sig metoder för att dölja sin personlighet och anpassa sig för att passa in. Med mer kunskap och förståelse kan dessa människor accepteras och få möjlighet till ett normalt liv.

Av Rose-Marie - 11 februari 2012 11:11

En del av er har glädjande nog uppskattat mina dikter och för att man ska slippa gå igenom varje blogginlägg för att hitta dem tänkte jag vid jämna mellan rum ha ett blogginlägg med månadens dikter. Då är det lättare att hitta dem i arkivet sedan.

Här nedan kommer därför dikter som varit med mellan 10 januari 2012 (då bloggen startades) till idag 11 februari 2012.


Blogginlägg 11 Januari 2012, Varför kallar man en blogg för Rosetta. Här skrev jag lite om mitt intresse country/western och då kom pappa självklart påtal och jag avslutade med en dikt jag skrev till honom hösten 2003,några månader efter hans bortgång.



Vilken av stjärnorna är du?


När mörkret faller och stjärnorna tindrar
Lyfter jag blicken mot himlen och undrar
Vart ska jag mig vända för att få se dig
Hur högt ska jag ropa så att du hör mig


Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig


Jag känner mig ensam jag känner mig borta
De stunder vi hade de blev för korta
Hur högt ska jag klättra hur långt ska jag vandra
Så att vi sist får möta varandra


Vilken av stjärnorna är du
Jag undrar ser du mig nu
Om du hör mig så svara jag ber dig
Jag vill så gärna ta ner dig till mig







12 januari 2012 skrev jag om min son André och avslutade med en dikt till honom som jag inte minns när jag skrev men det var någon gång under hans tid i förskolan då var han 7 år eftersom han började förskolan 1 år senare än han skulle. (Nu är han snart 13 år)


Planering,rutin och struktur


Livet med dig lilla vän innebär mycket planering och rutin.

Blir något fel rasar vardagen likt en ruin.
På alla frågor krävs ett korrekt svar.
-ska vi åka bort imorgon och var?
-Vilken bil ska vi ta,den röda eller blå?
-ska vi cykla eller gå?
-hur länge ska vi stanna,hur många nätter ska vi sova?
Jag måste tänka på svaren,vågar inget lova.
Livet med dig lilla vän kräver mycket struktur.
Går något snett är det som att riva en mur.
Men när allt är ordning och reda då går allt så bra.
Ett liv utan dig skulle jag aldrig vilja ha!






Den 14 januari 2012 skrev jag om pappas sjukdom och bortgång,jag avslutade med en dikt som jag skrev för ett par år sedan när jag hade lite ångest över att jag var på graven så sällan. Jag ville visa att jag faktiskt tänker på honom ändå.




Har inte glömt dig pappa


Även om tiden rusar på och dagarna går

finns du kvar i mitt hjärta, tiden läker inga sår.


Tårarna som föll när du lämnade oss har inte torkat ut

När jag tänker på dig kommer de tillbaka de tar aldrig slut.


Trots att det känns lättare nu än vad det gjorde förr

önskar jag ändå att det till himmelen fanns en dörr.

Tänk om jag kunde hälsa på dig om bara för en dag

Skulle du känna igen mig och veta att det var jag?


Jag har inte glömt dig pappa vad du än tror

Jag kanske inte tänker lika ofta men saknaden är lika stor.

På något sätt försöker man gå vidare och glömma

Men jag brukar fortfarande om dig drömma.


Man tror att saker blir lättare om man förtränger

Men kanske blir det bara att man smärtan förlänger.

Plötsligt kommer sorgen bara på mig

Det är då det är så skönt att skriva till dig.


Jag vet att du aldrig kan läsa det här

Men det är skönt att få ut det jag inom mig bär.


Jag skriver ur mitt hjärta

Jag skriver bort min smärta.


Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt

Trodde inte att det skulle kännas så hårt.


Tiden rusar på och dagarna går

Men ingenting läker några sår.


Du finns fortfarande kvar hos mig!







26 Januari 2012 skrev jag ett inlägg om gråzonsbarn,barnen som hamnar mellan stolarna eftersom de inte platsar in någonstans. Jag avslutade det med en dikt jag skrev till André när han precis börjat särskolan,då var han 8 år.


Förkrossande glädje


Mamma,mamma jag lekte kung,riddare och slav med de andra barnen idag!

Jag fick vara med dem och slaven det var jag.


Jag skulle göra som de ville och hämta det de ville ha.

Mamma jag har vänner, det är väl bra?


-Så ont det gör i hjärtat mitt,så svårt det är att höra.

Ska jag säga vad jag tror,nej det kan jag inte göra.


Kan inte krossa din glädje och sudda ut ditt skratt.

Åh, Vad svårt det är, min kära lilla skatt!








Den 7 februari 2012 var en dag som började med kaos,ingenting blev rätt och eftersom jag var sen ur säng blev det stress redan på morgonen. Jag och André var ovänner redan från starten på dagen. Jag avslutade med en dikt jag skrev en liknade dag för några år sedan.


Kärleken till mitt barn


Jag älskar dig hjärtat alla dagar,

även då jag är arg,gnäller och klagar.

Ibland är jag trött och tappar mitt humör,

det är då mitt tålamod försvinner och jag säger att du stör.

Du vet när du tycker att jag bara är arg,sur och dum,

de där gångerna när vi ligger arga i varsitt rum.

Ibland är det svårt att vara stark och försöka förstå,

det är inte ditt fel att det blir så.

Jag försöker göra så gott jag kan och göra allt rätt,

att vara mamma är inte alltid så lätt.

Vissa kvällar sitter jag vid din säng och gråter,

du sover stilla och jag hoppas att du mig förlåter.

Jag älskar dig hjärtat oavsett hur dagen ser ut,

du ska veta att min kärlek till dig aldrig tar slut!






Ja detta var dikterna som varit med under en månad (tror inte jag missat någon) och det lär helt säkert komma fler både gamla och nya

Ha en trevlig helg allihop!!!


 




Av Rose-Marie - 10 februari 2012 17:59

Dagens tema i Fräcka fredag-den nakna sanningen om mig själv uppkom egentligen utav en händelse som hände på jobbet igår.

En kille på jobbet skulle hämta en sak ur pallstället och hade tagit några steg upp i stället (nej man får inte det men nu gjorde han det) och självklart föll han. Jag som är gentlekvinna tänkte ju vara snäll och ta emot honom i hans fall men han hann ramla på rygg innan jag kom helt fram. På något jäkla underligt sätt lyckades han få upp foten ovanför huvudet på sig själv när han föll på rygg,jag stod vid hans huvud och han sparkade mig i ansiktet.

Jag vet inte vem av oss som fick mest ont men skrattade gott gjorde vi ändå.


Sådana här saker är så typiskt mig,jag slår mig på de allra konstigaste sätt och det är ett under att jag inte slagit ihjäl mig.

Det började redan när jag var 3 år och vi bodde i ett trapphus på 3:e våningen. Jag hade sett de större barnen när de åkte på trappräcket och tänkte väl antagligen göra likadant. Fast jag lyckades hamna bakom trappräcket precis där trappräcket svänger så det blir liksom ett hål rak ner till nedersta våningen.

Där hängde jag när mamma såg mig och hysteriskt skrek: -HÅLL KVAR,SLÄPP INTE!!!!

Vad gjorde jag? Jo jag släppte och föll hela vägen ner till bottenplan och föll på stengolvet.

Mamma förväntade sig en blodpöl då hon kom ner men där låg jag och sa: -Mamma nu har jag ramlat färdigt.

Jag hade inte ens ett blåmärke,fast ja man kan ju undra om jag inte slog huvudet ganska hårt ändå   

(jag säger det själv så slipper ni påpeka det)


När jag blev några år äldre var jag med brorsan ute och lekte och vi snurrade på en torkvinda runt runt runt och tillslut lyckades brorsan snurra loss den från hålet och den föll självklart i huvudet på mig så det började blö massor. Rino blev jätte rädd och sa att vi skulle säga till mamma att det var någon annan som gjorde det så ja vi hade ett namn på en kille som brukade vara lite bråkig och skyllde på honom helt enkelt. Mamma sa aldrig något till hans föräldrar så om inte jag sagt det till henne så tror hon kanske än idag att det var han.

Jag minns nämligen inte om jag sagt något kom jag på nu när jag skrev detta.


Därefter har jag slagit huvudet många gånger,i element,fönsterbrädor,lampor,hyllor,dörrar ja det mesta som kan vara ivägen faktiskt. Det var inte så länge sedan jag hade ett jack i pannan efter att jag skulle böja mig ner och ta av mig strumporna och slog huvudet i elementet. Ja det var ett sådant där löst element som står på fot alltså. Det stod en bit ut från väggen och hade jäkligt vassa kanter.


Nyckelbenet har varit illa utsatt också och jag är faktiskt född med brutet nyckelben men första gången jag bröt det som jag minns var i tonåren när jag var på sommarstugan i Norge och vi var ett gäng ungdomar som hängde nere på campingen. En kille som jag tyckte var söt puttade till mig på axeln lite på skoj och det gjorde så jäkla ont fast jag ville ju inte visa det för honom så jag bet ihop och hängde med gänget hela kvällen och jag blev väldigt glad när de andra börjde prata om att gå hem. Ja jag ville inget mer än hem för jag var nästintill svimfärdig av smärta.

Jag gick hem och la mig men på morgonen kunde jag knappt ta mig ur sängen så min mormor tog mig till sjukhuset och det visade sig att nyckelbenet var av.

Därefter har jag brutit nyckelbenet på judon 3 gånger,sista gången gjorde det knappt ont utan jag kände bara att det blev varmt och jag kunde inte lyfta armen.


När jag och Andrés pappa var tillsammans hade vi husvagn på en camping som heter Fossen och där brukade vi fira midsommar. En midsommar skulle vi spela brännboll,klockan 22:00!!! Vi tyckte det var en bra idé då.

Jag stod bakom en tjej som jag inte kände så väl då och hon laddade som sjutton och skulle skjuta iväg bollen,lyckades snurra ett varv och träffa mig rakt över kinden. Jag blev nog lite chockad för jag satt där och skrattade och sa: -nu fattar jag vad idrottsläraren menade med att vi inte skulle stå så nära.

Vi fortsatte iallafall att spela och jag är en riktig tävlingsmänniska så jag bryr mig inte om vem eller vad jag krossar för att vinna hehe och nu såg jag min bonusson springa och skulle hämta bollen för att hindra mig göra en varvning. jag vägrade låta honom stoppa mig och sprang rakt emot honom och lyckades springa på honom så han ramlade över mitt knä. Men jag upp igen och sprang vidare.

Nästa man som sprang lyckades skada sin tå och då tyckte vi att det var dags att avbryta,HAN fick ju sååå ont   

Jag hade så ont i knäet dagen därpå att jag knappt kunde gå och på måndagen efter midsommar fick jag gå till doktorn och det visade sig att ledbandet hade fått sig en rejäl smäll och det blev kryckor för mig den sommaren.

En annan sommar på Fossen var vi uppe vid utsikten,ett högt berg där man ser hela gullmarsfjorden och där uppe satt vi och drack öl på en bänk. Det var en sådan där bänk som de brukar ha på rastplatser med bord och bänk ihop byggt. Jag tyckte det var så fint så jag skulle resa mig och ta ett kort. Jag traslade in benen i bänken och ramlade rakt framåt. Jag ville ju självklart skydda kameran och ölen så jag tog smällen i berget med hakan. Det blödde och blev svullet direkt. Skit snygg var jag! Efter detta kallades jag haken ett bra tag.


Ja jag kan berätta många av mina dumma klanterier men det är somsagt fredag och det innebär mys med familjen. Roger ropar att maten är klar LYYYX!!!

Om jag inte slår ihjäl mig ikväll så är jag tillbaka imorgon eller på söndag.


Av Rose-Marie - 9 februari 2012 17:12

Satt och tittade i ett gammalt fotoalbum och kom att tänka på mina syskon,Rino är min 3 år äldre bror och Pernilla min 8 år yngre syster.

Rino var väldigt snäll och mån om mig då jag var riktigt liten men när jag blivit några år äldre bråkade vi nog mest  

Men det var han som lärde mig gå,genom att släpa och dra runt mig överallt dit han ville ha med mig,jag var helt enkelt tvungen att börja gå. Han lärde mig cykla utan stödhjul då jag var 4 år. Mitt ena stödhjul hade ramlat av och pappa hade inte tid att laga det så Rino löste det genom att skruva bort det som fanns kvar.

Efter några timmar kom han in till mamma och sa: -nu kan Rosa cykla utan stödhjul!

Jag heter ju Rose-Marie men min de flesta kallar mig för Rosa och när jag var bebis kallades jag sosere.

Brorsan kunde inte säga Rose-Marie och sa Sere först men mamma försökte lära honom att säga mitt namn,hon var riktigt tydlig och sa: -ROOOOSMARRIII varav Rino härmade efter och sa: -SOOOOSERRRREEEEE så ja det blev Sosere mina första år.

Efter några år lärde han sig väldigt bra att säga Rosa eller ja mest sa han:- ROSA TROSA vilket jag hatade.

Han älskade att reta mig och jag var oerhört tacksam att reta.

Min moster passade oss ibland och hon har sagt att det var det värsta hon visste för vi bara slogs.

Dock sa folk ofta till mamma: -Herre gud vilka gulliga barn du har och Rino är ju så mån om sin lillasyster.

Mamma undarde om det verkligen var oss de menade,det lät verkligen inte så.

Men jodå,när vi var ute och lekte så passade Rino mig väldigt bra,han höll mig i handen och frågade om jag ville hem m.m och en gång var det några större barn som bråkade med mig,brorsan var kanske runt 6år då och satte upp knytnävarna mot näsan och skrek: -Vem är dum mot min lillasyster!!!!


När vi var i tonåren så umgicks vi mycket när vi var i sommarstugan i Norge,vi hade gemensamma vänner där och om vi var någonstans där ingen kände oss så fick jag aldrig gå för nära honom för tjejerna kunde ju tro att jag var hans tjej. Däremot var jag väldigt bra att ha när jag hade mina tjejkompisar hemma men å andra sidan tyckte jag att hans kompisar var väldigt intressanta också   

Ja jag antar att vi var som alla syskon brukar vara. Idag bor brorsan i Tyskland så vi träffas inte så ofta men jag önskar att vi kunde göra det.


Min lillasyster Pernilla är ju ganska mycket yngre än mig så henne bråkade man ju inte så mycket med,jag minns att jag och brorsan hoppade i sängen av glädje när hon föddes.

Hon har alltid och kommer alltid vara lillungen men jag tyckte allt att hon kunde vara en riktig pest och pina när hon började röra bland mina saker och när man aldrig fick vara i fred. 

När hon var liten så frågade mamma:

-Vad säger katten?

Pernilla svarade mjau

mamma fortsatte: -vad säger hunden?

Pernilla:-Vovvov

-Vad säger fågeln?

-Pip pip

Så frågade mamma: -Vad säger Rosa?

Pernilla pekade med fingret och tittade argt och skrek: -UUUUUT!!!

Men när jag var runt 12 år och det var pinsamt att leka med barbie så var syrran väldigt bra att ha som ursäkt,för visst var det lite kul ändå.

På Lördagar var hon också bra att ha för när hon hade godis så föreslog jag alltid att vi lekte en lek som jag själv hittat på. Hon skulle blunda och så skulle jag lägga en godis i hennes mun och om hon kunde gissa rätt färg så fick hon gissa igen men gissade hon fel så var det min tur. Jag tjuvkikade ju självklart och fick massa godis eftersom jag gissade rätt hela tiden   

Jag kan säga att det funkar inte alls lika bra idag.


Jag och Pernilla har trots att hon är mycket yngre än mig ändå alltid varit väldigt nära,hon var ofta hemma och hjälpte mig passa André när han var liten,då var hon tonåring.

Hon fanns där när jag separerade med Andrés pappa och jag var ofta hemma hos henne och hennes sambo då.

De hade precis fått barn då så samtidigt som jag ville ha sällskap så kunde jag passa på att återbetala alla gånger hon passat André åt mig.

Jag hade tappat ganska många av mina vänner då André var mindre och jag levde familjeliv och när jag blev själv märkte jag detta väldigt mycket. Men syrran fanns alltid där och vi hade endel roliga utekvällar ihop,hon frågade alltid om jag ville med då hon skulle ut med kompisar.

Vi träffas ganska ofta även idag och hjälper varandra med barnen och annat.


Ja trots att syskon oftast bråkar som barn och kanske även i vuxen ålder så är det ändå speciellt med syskon,jag tycker iallafall det.

Oavsett om jag träffar mina syskon ofta eller inte så vet jag att jag alltid är välkommen till dem och jag vet att de skulle stötta mig om något händer.

Jag vill även finns för mina syskon när de behöver mig och jag hoppas att de inte tvekar på att be om min hjälp.

När Pappa dog fanns mina syskon där och jag fanns för dem. Mest var det nog Pernilla som tog den värsta smällen eftersom hon bodde hemma mitt i hans sjukdom och bortgång,det var hon som levde med det dagligen.

Jag och Rino hade ju våra familjer och kunde koppla bort tankarna lite.

Men för Pernilla blev livet helt annorlunda och allt vändes upp och ner.

Det är vid sådana tillfällen som man kan ha extra behov av sina syskon och det är vid sådana tillfällen jag vill finnas tillhands för dem.


Jag är medveten om att alla inte har bra kontakt med sina syskon och man måste faktiskt inte älska dem men ja jag älskar min bror och min syster.


 


Av Rose-Marie - 8 februari 2012 16:57

Idag fick jag en facebook inbjudan från en vän som med sina vänner gör små kortfilmer om mobbning.

De ska visa sina filmer de gjort. Det tråkiga är att jag inte kan komma då eftersom jag har svårt att få ledigt på jobbet och det är på dagtid.

Men jag tycker det är så fantastiskt med människor som gör något och speciellt ungdomar. Att de har ideér och faktiskt gör något av dem. Att de kämpar för något som de tycker är fel.

Gruppen kallar sig 451Produktion och har lagt ut flertal filmer på youtube och även blivit intervjuade av vår lokaltidning Bohuslänningen angående sitt arbete.

De har även en facebookgrupp https://www.facebook.com/events/#!/groups/451produktion/ 


Mobbning är ju ett svårt ämne och otroligt svårt att bekämpa,hur kan man stoppa det?

Handen på hjärtat,har du mobbat någon? Varför? Hur ska man kunna svara på det?

Ja jag erkänner att jag har mobbat eller fryst ut eller vad man nu vill kalla det. När man sitter och pratar med vänner angånde detta så vill vi på något sätt få det som att det inte var så farligt,inte så allvarlig mobbning som man kan läsa om att människor utsatts för. För VEM var det inte så farligt??? Frågar jag den/de som blev utsatta av oss så gissar jag på att den personen helst av allt vill spotta mig i ansiktet.

Det allra värsta är att ingen av oss i "gänget" kan någonsin svara på varför. Jag kan säga själv att jag var osäker och jag trodde jag var tuff. Jag kan inte skylla på mina vänner för jag var lika delaktig som alla andra.

Jag tror dessutom att de skulle svara precis som mig,alla ville vi vara tuffa och alla gjorde det inför varandra.

Varför ville mina vänner vara tuffa inför mig? Jag som inte alls hade någon självkänsla.

Vi mobbade eller frös inte ut någon speciell person utan det var mer attityden vi hade mot de som faktiskt tyckte vi var tuffa,de som kanske t.o.m kände sig rädda för oss eller de som tyckte vi var idioter.

Det handlar nog mest om att synas,att man har så dålig självkänsla själv att man spelar ett spel utåt.

På insidan känner man sig mest liten och obetydlig.

Jag kan absolut inte säga hur man skulle kunna stoppat det,kanske genom att bli påkommen som osäker,fast det hade nog inte rasat muren man byggt upp ändå.

Jag tycker iallafall att det är viktigt och helt fantastiskt att folk ändå gör något,att man inte sätter sig med armarna i kors och säger:  -nä det finns inget som kan stoppa mobbning så vi skiter i det.


Jag har även känt på andra sidan,att jag själv blivit utstött. Det var det jag skrev om i ett annat inlägg då jag började på Judogymnasiet och 2 tjejer där fick för sig att av någon anledning vara emot mig.

Det var inte heller den där mobbningen som man kanske anser som värsta mobbningen och hade du frågat de tjejerna så hade de säkert inte ens kommit ihåg det. De hade bara tyckt jag var löjlig som fortfarande minns detta.

Därför vet jag att oavsett hur man anser mobbningen grov eller inte så sätter den spår hos den utsatte.

Jag går inte och tänker på detta jämt,absolut inte men det finns i mig och det har satt spår. Det tillhör mitt förflutna och eftersom jag fortfarande minns det så gjorde det något med mig. Det kan få mig att undra ibland,saker som:

Om de inte fryst ut mig,hade jag gått färdigt judogymnasiet då? Vad hade det blivit av mig?

Egentligen borde jag tacka dem för mitt liv kanske inte hade sett ut som det gör idag,jag hade kanske valt helt andra vägar än de jag valde.

Ibland kan jag undra om de kanske minns,sitter de som jag och känner, fy hur kunde jag göra så?

Var de också osäkra och såg de mig som ett hot? Jag borde stått på mig och gått emot dem istället kanske hade de slutat då. Men nu är det som det är och jag har som sagt ett bra liv som jag inte skulle vilja ändra på.

Så tack till dem!


För dig som är mobbad är det ingen tröst att veta att den/de som plågar dig förmodligen är jätte osäkra och de kommer till 100% att ångra sig en dag. Det finns inget jag kan säga som tar bort det de gjort/gör mot dig och tyvärr har jag inget att säga som kan stoppa det. För hur mycket jag än vill så vet jag inte hur jag ska hjälpa dig.

Det är inte ofta jag blir "mållös" men just nu sitter jag här och vet inte vad jag ska skriva.

Hur kan jag skriva något som tröstar dig? Inget kan ta bort din smärta.

Men jag är glad att det finns människor som ungdomarna i 451Produktion som gör något,som sprider information och som kämpar för dig och alla andra utsatta. Kanske kan det även öppna ögonen på de osäkra mobbarna med dålig självkänsla.


Ni som bor här omkring uddevalla med omnejd och är lediga Torsdagen den 16 Februari gå till Akademi Sinclair Margretegärde, 451Produktion kommer nämligen hålla en gratis filmvisning där hela dagen mellan 9-17.

Då visas alla filmer de gjort och även nya som håller på att göras och det är självklart i antimobbnings syfte.


Jag avslutar detta med att länka till en eftertänksam och underbar låt med Lasse Mattila- Djupt ner i hjärtat det svider.



http://youtu.be/qIzwR_CKaXc

Av Rose-Marie - 7 februari 2012 20:56

Vaknade när Roger gick till jobbet imorse och kunde inte somna om fast jag hade 1 timma kvar att sova.

Efter en halvtimme somnade jag iallafall men då var det ju bara en halvtimme kvar att sova och när klockan ringde var jag sååå trött. Bara lite till tänkte jag och låg och drog mig en stund. Då kom jag på att André har gymnastik idag och jag har glömt packa väskan. Plötsligt var det ont om tid och jag väckte André med att ropa:

-Åh nu är vi sena så vi får skynda oss. Gå upp nu!

Det förbjudna ordet: -Skynda!! Det innebär stress och André hatar stress,ja det gör väl alla men för honom blir det verkligen kaos och våra morgonrutiner rasar totalt. Han blir irriterad och då blir jag irriterad.

Vi blir arga på varandra och morgonen börjar med bråk. Bra start!!!

När vi båda ska borsta tänderna samtidigt så knuffar han mig och jag blir argare än innan,han blir väldigt lättretlig och svär m.m när våra rutiner rubbas. Ingenting fungerar för varken mig eller honom.

Jag märker också att när jag stressar så blir han långsammare,han liksom segar ut tiden och får mig ännu mer stressad än vad jag behöver vara. Inom mig vet jag att allting är mitt fel från början men det är inte vad jag får André att känna. På mig låter det nog som att allt är hans fel,stressen,bråket och att vi blir sena.

Jag vet att det är gympa på tisdag och torsdag,har t.o.m en tavla i hallen där detta står med tydliga bokstäver så André ska ha koll på det och ja även för mig inser jag. Varför såg jag inte till att vi packade väskan igår?!

Nu hittar man ju plötsligt ingenting!!!


När vi äntligen är klara är det dags att ge sig ut i bilen och jaha jag hade glömt sätta i motorvärmaren och kupévärmaren så det är bara att börja skrapa rutorna.

André är känslig för ljud och vill inte sitta i bilen när jag skarpar rutorna för han tycker det låter så.

Istället står han utanför och ber mig skynda mig för han fryser. Jag blir ännu mer irriterad.

Nu är vi riktigt ovänner och säger inte ett ljud till varandra på vägen till fritids.

När vi kommer fram kliver André ur,tar sin väska och säger: -Förlåt mamma, för att jag var bråkig!


Förlåt,säger han...... Jag insåg mitt misstag och bad om ursäkt och sa att det var mitt fel,jag vet så väl att det blir så här när vi stressar. Jag är den vuxna och ska se till att vi kommer upp i tid och att våra morgonrutiner kan flyta på som de ska. Allt fungerar så bra när jag tar den tiden.


Hela vägen till jobbet tänker jag på morgonen och på hur jag kunde gjort istället,jag vet ju precis,det är så invant och inrutat så det borde inte bli såhär.

Jag funderar på hur skoldagen blir för André när morgonen börjar såhär,jag vet ju själv hur min arbetsdag blir,jag blir lättirriterad och lättstressad hela dagen. Men jag kan iallafall förklara detta för mina kompisar och jag kan behärska mig och försöka lägga morgonen bakom mig.

Det kan inte André utan risken är att det fortsätter såhär med konflikter hela dagen och han kommer känna sig skyldig till dessa,för det är han som blir klassad som jobbig och störande.

Som tur är har han bra fröknar och bra personal på fritids så oftast löser det sig under dagen ändå.

Men det hade sparat dem massa tid om morgonen fungerat som den ska.


När jag kommer och hämtar André på eftermiddagen är jag återigen stressad för jag ska iväg direkt så jag lämnar André hemma hos Roger,säger hejdå och sticker iväg med en gång.

När jag kom hem nu på kvällen hade André somnat och nu sitter jag här och ångrar att morgonen inte blev bättre.

Den enda tiden jag haft med min son idag var kaos och dessutom kände André att det var hans fel.

Men nu har jag planerat allt,kläderna ligger där de ska,väskan står i hallen och allt är förberett i minsta detalj och jag tänker inte dra mig en sekund på morgonen för jag får inte ut något positivt alls utav det. Får ingen mer energi än om jag går upp då jag ska,snarare tvärtom. Allt fungerar så mycket bättre när jag ser till att rutinerna fungerar och det är mitt fel om det inte gör det. Det är jag som är vuxen. Tänk att jag aldrig lär mig!!!!


Kärleken till mitt barn

Jag älskar dig hjärtat alla dagar,

även då jag är arg,gnäller och klagar.

Ibland är jag trött och tappar mitt humör,

det är då mitt tålamod försvinner och jag säger att du stör.

Du vet när du tycker att jag bara är arg,sur och dum,

de där gångerna när vi ligger arga i varsitt rum.

Ibland är det svårt att vara stark och försöka förstå,

det är inte ditt fel att det blir så.

Jag försöker göra så gott jag kan och göra allt rätt,

att vara mamma är inte alltid så lätt.

Vissa kvällar sitter jag vid din säng och gråter,

du sover stilla och jag hoppas att du mig förlåter.

Jag älskar dig hjärtat oavsett hur dagen ser ut,

du ska veta att min kärlek till dig aldrig tar slut!


Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11 12
13
14
15 16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se