Som jag skrivit flera gånger förrut så var Judon den sport jag föll för redan som 7-åring och av många idrotter jag testade på var Judon det jag fann som min grej. Det var det jag blev bra på och jag fick ett bra självförtroende genom den. Det har under i stort sett hela mitt liv varit mitt största fritidsintresse.

Min son André har testat på fotboll, simning och judo men fann tillslut ridning som det han föll för. Jag blev lite förvånad över valet och kände att detta kunde jag knappt någonting om men jag var glad att han hittade något som han ville göra på sin fritid. Jag tycker det är viktigt att man har ett intresse oavsett vad det är.

Nu hade han dessutom något jag inte visste mycket om, jag har inte ridit sedan jag var 11-12 år och hade nästan börjat bli lite rädd för hästar. Detta är något eget för honom och något som han är bättre på än mig.

När det gäller ridning så är det ju bra om man som förälder hjälper till med att göra iordning hästen innan lektion och det var det som skrämde mig lite. Hur skulle jag kunna hjälpa André?

Ja jag var helt enkelt tvungen att minnas tillbaka då jag höll på lite med hästar själv och fick återigen lära mig hur man sätter på en sadel och ett träns. Med andra ord lärde även jag mig något av hans intresse och nu tycker även jag att det är riktigt roligt fast jag inte rider själv.

I början var jag orolig över hur han skulle klara detta och jag var nästan lite överbeskyddande, tills han själv sa:

- Mamma gå du och sätt dig i cafét, det funkar bättre då.

Han hade helt rätt, han klarar detta så bra själv och under dessa 5 år har han lärt sig så otroligt mycket.

En häst bryr sig inte om ifall man inte kan prata rent, om man har funktionshinder, hur man ser ut eller hur man är. En häst accepterar en för den man är så länge man inte skadar den.

På en häst måste man vara skärpt och lyssna på ledaren, man kan inte sticka iväg eller göra något annat för man har ett ansvar över hästen. På någotvis fungerar detta och det har fått André att växa genom att han behövt ta det ansvaret.

Jag var lite orolig för hur det skulle bli när han närmade sig tonåren och barnen på skolan skulle tycka att ridning var "löjligt" eller en "tjejsport" så under åren har jag förberett honom på detta.

Jag har sagt att om någon säger något så fråga om cowboyar är löjliga, de rider ju och riddarna red.

Förr var det faktiskt killar som använde hästarna mest och tjejerna var nästan inte tillåtna att rida, det räknades som ofint. Ser man på travet så är det även där mest killar som är kuskar.

Han skriker väl inte ut på skolan att han rider men jag tror inte att han skäms över det heller.

Han ser dessutom upp till Roger (min sambo) som har haft häst och hållt på med wetsernridning och detta skryter han gärna om: - "min låtsaspappa är en cowboy"

Jag var även orolig för att första gången han ramlar av en häst så kommer han inte vilja kliva upp på den igen men detta hände för inte så länge sedan och han blev ledsen men var snabbt upp igen så det hade jag ju heller inte behövt oroa mig för.

Nu på senare tid har André även pratat på att han vill testa judo igen, han har ändrat sig fram och tillbaka flera gånger så vi får se hur det blir.

När han testade då han var yngre så var jag tränare och det fungerade inte alls varken för mig eller honom, nu är det en annan som tränar barnen så jag kan hålla mig utanför mattan.

Jag har aldrig velat "påtvinga" André judon även om det är en sport jag själv brinner för, jag vill inte att han ska känna att han måste följa mina fotspår för idrott är något man måste välja själv om man ska tycka det är roligt. Han får helt enkelt testa och se om det är något för honom och för mig behöver han inte välja mellan detta eller ridningen, man kan hålla på med båda delar.

Ett fritidsintresse måste ju heller inte vara en idrott utan kan ju vara så mycket annat, måla,musik,teater m.m

Ja det är ju upp till var och en vad det är. Det viktiga är ändå att man har ett intresse för någonting, det ger en självförtroende och får en att må bra. Man kanske hittar vänner med lika intresse och får en gemenskap i det.

Judon gjorde oerhört mycket för mig i mina barndomsår och inte minst i den jobbiga tonårsperioden.

Jag hittade en dikt jag skrivit som jag tänkte dela med mig av. Kom dock ihåg att jag var 13 år när jag skrev denna så det kanske inte är den bästa jag skrivit    men jag tycker ändå att den säger rätt mycket.

Judon är som balsam för själen

Jag skriver ord som jag sedan suddar ut, jag gråter tårar som aldrig tar slut.

Jag ber böner som ingen hör, morsan och farsan bara stör.

Det är jobbigt att vara 13 år, allt känns skit och skolan är svår.

På Judon är enda gången jag känner att jag är bra, på judon kan ja´ vara ja´

Judon får mig att må bra och den gör mig väl, Judon är som balsam för min själ.

Jag vill också idag hänvisa till min gamla tränare Tommy Widekärrs blogginlägg för idag, han har med säkerhet tagit upp betydelsen av detta med fritidsintresse, hur det känns när man så gärna vill vara med men inte kan pga av olika saker, som i hans fall denna veckan då han är sjuk (imorgon kväll kommer jag gästblogga i hans fantastiska blogg)

 http://tommywidekarr.blogspot.com/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html#!/2012/02/saknad-och-nedstamdhet.html

Jag avslutar dagensinlägg med några bilder på André och hästen Bambam. Han fick vara modell på ridskolan för Färgelanda fotoklubb.