Idag har jag varit med André hela dagen på skolan och det var både trevligt och intressant.

När man är liten funderar man på vad man vill bli när man blir stor, inte alltför sällan vill barnen bli skådespelare, poliser eller artister. Jag minns inte vad jag ville bli men det var nog skådespelerska som stod högst på listan.

Det är inte ens lätt när man går i 9:an att göra sitt val för framtiden, man ska välja en gymnasieutbildning som kanske avgör resten av ens liv när man är 15 år och knappt börjat livet. Dessutom är det inte helt ovanligt att man i detta läget är så trött på skolan att man helst av allt vill slippa gymnasiet. Betygen kanske sätter stopp för det man verkligen vill bli och man väljer istället en utbildning som kräver lägre betyg, bara för att komma in.

Jag var inte den bästa eleven på skolan och brydde mig inte speciellt mycket heller, man inser inte hur viktigt det är och när vuxna säger som jag gör nu så tyckte man de var tjatiga.

- Det är ju 100 år tills jag ska börja jobba, varför bekymra sig om det nu?

Jag hade redan bestämt mig för att jag skulle gå Judogymnasiet utanför Örebro så det var min plan, jag behövde bara vara bra på Judo och inget annat. Längre än så tänkte jag inte just då.

Men så fick jag veta av syokonsulenten på skolan att man måste välja en linje också, vill jag gå Judogymnasiet måste jag även komma in på en gymnasielinje, alla mina medaljer räckte inte alltså!!!

Detta var i 8:an och jag fick smått panik över beskedet för några bra betyg hade jag inte, det var dags att börja plugga. För mig var det en tuff vändning och jag var dessutom tvungen att övertyga mina lärare om att jag faktiskt ville försöka. Jag blev ofta utslängd från lektionen innan jag ens hade kommit in i klassrummet.

Varför skulle jag sköta mig bättre nu undrade vissa lärare. När jag tänker tillbaka minns jag att det var riktigt svårt att bryta gamla mönster och svårt att sudda bort en stämpel. Men när jag väl visade vad jag kunde och lärarna förstod att jag verkligen tänkte försöka så gick det riktigt bra och det var så kul att få beröm istället för massa skit.

Jag fick väl medel bra betyg när jag slutade 9:an men det räckte ju inte till för att bli vad som helst. Det där med: "välj det du vill jobba med i framtiden" går inte ihop riktigt. Jag fick tänka: "Välj det du tror du kommer in på".

Jag valde barn och fritid och det var väl inte bara för att jag trodde jag hade en chans där utan för att jag varit tränare för barn på judon och kände att barn gillade mig och jag gillade dem.

Jag kom in både där och på judogymnasiet men hoppade av Judogymnasiet efter en termin (jag har skrivit lite om varför i inlägget:http://rosetta.bloggplatsen.se/2012/01/25/7181036-fargelanda-judoklubb-30-ar-klubben-som-gett-mig-sa-mycket/ )

Jag fick då fortsätta läsa barn och fritid på Agnebergsgymnasiet i Uddevalla.

Jag hade hela tiden tänkt att jag ville bli idrottslärare eller fritidsledare och när vi kom till den terminen då vi skulle välja inriktning så valde jag fritid. Det fanns en inriktning för att jobba med barn med särskilda behov men då hade jag "fördomar" om att det bara handlade om gravt utvecklingsstörda barn och jag trodde inte jag skulle klara det psykiskt. Jag skulle nog bli för berörd av deras handikapp helt enkelt.

Jag tog studenten med hyfsade betyg 1996 och flyttade direkt till Stockholm tillsammans med min dåvarande kille som kom därifrån.

Här hade jag tänkt studera vidare men jag hade inte läst den matten och allt det andra som krävdes för högskolan så det blev inget av detta. När jag sedan flyttade tillbaka till Färgelanda så jobbade jag lite inom vården och hade även timvik på olika dagis. Men när jag flyttade till Uddevalla fick jag fast jobb inom städ, jag skulle bara vara där tillfälligt hade jag bestämt och sedan fortsätta läsa. Jag blev kvar på städet i 5 år och blev sen erbjuden jobbet jag har idag. Så nu har jag jobbat som truckförare sedan 2003 och under alla mina år har jag tänkt: -när jag blir stor så ska jag göra något jag vill.

De första åren med André var så jobbiga att jag bestämde mig för att jobba med barn var inte min grej, det var nog inte det jag ville ändå.

Nu på senare år när jag börjat intressera mig så inser jag hur fel jag hade, jag skulle så gärna vilja jobba med detta.

Jag vet inte riktigt med vad men kanske socionom eller något liknande. Jag vill kunna stötta familjerna och barnen i deras vardag. Finnas där för de som har det lika jobbigt som jag en gång hade, jag skulle vilja vara den där hjälpen som jag själv saknade och jag skulle vilja se framgången hos dessa barn.

När jag var med André i hans klass på särskolan idag fick jag ännu mer känslan av att jag vill jobba med dessa barn, de är helt underbara och det är så roligt att se lyckan när barnen lyckas. Jag var med på rasten och spelade bandy och det blev André och en kompis mot mig och en tjej i hans klass. Hon var lite försiktig i början men jag såg hur hon växte under den lilla tiden vi spelade. Jag passade bollen till henne och i samspel lyckades vi göra mål på killarna, hon sken upp som en sol.

Jag har många gånger slagits med tanken om jag kanske skulle ta tag i saken och läsa upp betygen så man kan söka vidare men det är ju inte bara tiden man ska ha utan man ska ju ha råd också. Den tråkiga biten för mig är att läsa upp betygen. Att läsa de ämnen man är intresserad av är ju bara kul så den biten tror jag att jag klarar galant.

Men det är ju inte illa att jag äntligen kommit fram till vad jag vill bli när jag blir stor, synd bara att det tog mig 35 år att komma fram till det. Jag var ju i alla fall på rätt spår då jag var 15 år och valde gymnasieinriktning, jag hade bara inte fattat det då.