Nu är sista träningspasset gjort på Judon för denna veckan och på Lördag ska det bli väldigt trevligt för då firar klubben 30 år. Detta fick mig att börja tänka bakåt i tiden igen :-)

Själv började jag då jag var runt 6-7 år (1983-1984) så jag var inte helt med från början men Judon är och kommer förbli en stor del av mitt liv. Jag har så mycket minnen från Judon och inte bara träning och tävling utan alla vänner man träffat under alla dessa år och rivalerna man minns. För att inte tala om kärleken ;-)

Oj vad vi sprang runt på tävlingarna och spanade grabbar jag och min bästa judokompis Marlene.

Min första riktiga kärlek träffade jag genom Judon,han bodde i Stockholm så det var också ett distansförhållande.

Jag var 14 år då och vi var tillsammans tills jag var 19,bodde ihop ett tag men när jag flyttade till stockholm så trivdes jag inte och det tog slut.

Men det är så mycket Judon gett mig och skulle jag skriva ner allt så skulle det bli en hel bok.

Men jag tror att det är viktigt att man hittar ett intresse i ungdomen och att man känner sig delaktig i någonting.

Judo var väl inte det alla anda höll på med utan helst skulle man träna handboll eller fotboll för att vara mer som alla andra. Jag testade ganska många olika sporter men Judon var det jag kände mig bra i,det var jag och där hade jag självförtroende. När det gick som bäst för mig och folk här på orten började känna till mig så tyckte kompisarna också att Judon var min sport,det skulle jag hålla på med.

Jag hade inte super betyg i skolan och var absolut inte intresserad av skolan de första åren i högstadiet men när det började närma sig 9:an och jag insåg att för att komma in på Judogymnasiet så räckte det inte att vara duktig på Judon,jag måste ha betyg för att komma in på en gymnasieutbildning också.

Detta fick mig att kämpa extra i skolan också och ja jag hade hyfsade betyg då jag slutade.

Jag kom in på Judogymnasiet och lyckan var enorm,min dröm blev sann och allt kämpande gav resultat.

Jag flyttade till Frövi strax utanför Örebro.

Det blev inte som jag tänkt mig,från att ha kommit från en klubb där gemenskapen var tajt och man kände sig välkommen och uppskattad så kom jag till ett ställe där jag fick prestationsångest och kände mig utanför.

Jag säger inte att människorna där gjorde det så men jo det fanns ett par tjejer som av någon anledning inte gillade mig (tror jag) Jag mådde skit och ville inget annat än därifrån.

Mitt självförtroende var i botten och inte ens en plats i landslaget gav mig det tillbaka. Jag kände mig helt kass och idag kan jag ju undra hur sjutton jag kunde känna så när jag var bland de bästa.

Vissa sa att dessa tjejerna bara var avundsjuka men det hjälpte mig inte mycket,jag ville bara hem.

Jag var 16 år och 30 mil hemifrån och jag ringde mamma var och varanan dag och grät.

Hade det inte varit för min klubbkompis Linda och en kille som heter Janne som gick sista året på Judogymnasiet då jag gick första, så vet jag inte om jag ens kämpat mig igenom första terminen.

De stöttade mig jätte mycket och jag är hemskt tacksam för det. Detta var första gången i mitt liv som jag undrade om jag verkligen platsade in i Judon. Om jag inte tränar Judo vad ska jag då göra? Vem är jag utan Judon? Det enda som jag någonsin känt mig bra i och som gett mig självförtroende var Judon och nu var det totalt raserat. Och om jag flyttade hem igen,tänka vad besvikna alla skulle bli på mig då. Vad skulle min tränare Tommy säga och vad skulle alla kompisar säga när jag var totalt misslyckad?

Efter en tids kämpande och många samtal till mamma så flyttade jag iallafall hem efter första terminens slut och det var ingen som tyckte att jag gjorde fel. Alla tog emot mig med öppna armar och i min klubb var de bara glada att jag var tillbaka. Jag började tycka Judon var rolig igen och självförtroendet började komma tillbaka.

Jag tävlade och lyckades lika bra som tidigare,glädjen var tillbaka.

Jag började träna barnen och började se dem bli duktiga och först då förstod jag min tränare Tommys glädje i att se sina elever på tävlingar. Jag hade aldrig fattat det innan,han la ner så otroligt mycket tid på oss och åkte med på läger och tävlingar var och varanan helg. Han var ju inte så gammal då så nog måste det funnits något roligare att göra på helgerna. Festa och träffa tjejer tex

Men när man ser sina elever bli duktiga och se deras glädje och ja även en heldel ilska på tävlingar så ger det en belöning för att fortsätta. Barnen ser dessutom upp till en och för dem är man betydelsefull och viktig.

Jag insåg också att det var inte framgångarna i sig som gjorde att man tyckte det var roligt att träna barnen utan det var deras kämparanda och sammanhållning. Hur de stöttade och peppade varandra på tävlingar och tröstade varandra när det gick mindre bra. Det var precis som när jag var yngre. Härlig känsla!! 

Jag förstod då att mitt misslyckande på Judogymnasiet var inget misslyckande i Tommys ögon,jag gjorde så gott jag kunde helt enkelt.

Idag ångrar jag inte att jag hoppade av men det störde mig ganska länge att jag gav de där 2 tjejerna den stora glädjen. Jag tror helt ärligt att det är som många sa,de såg mig som ett hot helt enkelt. Japp såpass kaxig är jag och kan säga att jag tror faktiskt det.

Det är med glädje jag går på 30 års jubileumet på Lördag för där kommer mina sanna Judovänner vara,de som stöttat mig i vått och torrt och som alltid trott på mig.

Vi är inte den största Judoklubben i Sverige och har kanske inte samma möjligheter som de stora klubbarna men vi har fått fram många jäkligt bra Judo tjejer och killar,vi har bra meriter och framför allt vi har en sammanhållning och glädje i klubben där ingen lämnas utanför, ingen är mer eller mindre värd än någon annan.

Det är det som gör att jag vill hålla på och har så svårt att hålla mig därifrån när jag av och till gjort uppehåll.

Det är inte i min Judo jag har självförtroendet utan det är med mina kompisar i klubben,det är de som stöttar,peppar och alltid är glada att se mig som ger mig självförtroende.

Tack till er alla gamla och nya medlemmar i Färgelanda Judoklubb