Sitter nu nyduschad efter en jätte rolig Judoträning och känner mig stolt över att jag trotsade mig själv och stack till träningen fast det tog emot. På morgonen funderade jag på om jag skulle strunta i den idag efter som jag visste att det skulle bli mycket på jobbet och min son har ridning mellan 17-18. Det blir liksom hem direkt för att åka till stallet och sen hem för att äta och sen direkt till Judon.

Jag hade lite ont i mina leder också så ja det tog emot. Men klockan 5.30 på morgonen tar det ju t.o.m emot att sträcka sig för att stänga av väckarklockan. Men när man sitter så här efter träningen och det känns så skönt,energin kommer tillbaka och man känner sig så nöjd,då kan jag undra hur tänkte jag där imorse egentligen?

Varför försöker hjärnan övertala en att kroppen inte orkar? Det gör en ju så gott ändå!

Framåt dagen började lederna kännas bättre och jag tänkte att ja jag kör lite lungt iallafall. Det kändes ju riktigt bra förra veckan så det kommer nog kännas bättre efter uppvärmningen.

För en vecka sedan när jag bestämde mig för att återvända till Judon efter 2,5 års uppehåll så läste jag på facebook grymma kommentarer som att jag var legend och legenden skulle komma tillbaka. Man fick ju inte alls prestationsångest.  

Idag skulle vi köra några lite mer avancerade kullerbyttor och bakom mig hörde jag:

-Men titta t.o.m med Rosa kan ju!! Och det kom från den minst graciösa av de alla. (min gamla tränare Tommy)

Ja träningen löpte på och när vi sen skulle köra en teknik där man skulle göra armlås på varandra så säger tränaren:

-Rosa,när motståndaren klappar av så släpper man.

Saken hör till den att jag då redan hade en motståndare och hon tittar på mig förskräckt och frågar:

-Är du så hårdhänt?!

-Nä,svarade jag, bara mot Tommy.

Vad jag har märkt på träningen nu så kan man skylla det mesta på åldern och varje gång jag nämner något om leder,anfåddhet eller liknande så får jag plötsligt massa instämningar från de äldre i gruppen!!!

-Det kommer faktiskt med åren det där,får jag ofta höra.

Jag fick idag t.o.m namnet stålfarmor och det var då jag började undra:

-Ser de mig som gammal?! Vaddå? Hur blev det så här? Förra veckan och alla år var jag legenden och har varit det fram tills nu!

Nu är jag STÅLFARMOR!!! Jag visste att jag skulle slutat när jag var som bäst,jag skulle aldrig kommit tillbaka men jag ska visa dem,jag ska visa vad stålfarmor går för minsann   

Som avslutning på träningen körde vi en lek där man var 2 lag och på varsinn planhalva la vi våra judojackor,dessa skulle sedan kastas över till motståndarsidan så det blev ett fasligt kastande fram och tillbaka mellan lagen,ingen ville ha någon jacka på sin planhalva när tränaren bröt för det laget som hade mest jackor på sin sida förlorade.

När jag kom hem gav detta mig en idé: Jag kastar min Judodräkt på min sambo så kanske han tvättar den men jag insåg att han skulle vara med i leken direkt och kasta tillbaka den och säga: -Tvätta dina svettiga kläder själv.

Så nu får jag avsluta och starta tvättmaskin för på Onsdag ska dräkten på igen!