Direktlänk till inlägg 14 januari 2012

Del 2 av Temat: Min Pappa (sjukdomstiden-den värsta tiden i mitt liv)

Av Rose-Marie - 14 januari 2012 17:20

Igår handlade det om hur jag minns min pappa då han var frisk och idag kommer den jobbiga biten,hans tid som sjuk. Jag inser nu att det inte blir lätt att kortfattat försöka beskriva denna tiden men jag ska försöka.


INNAN DU LÄSER DETTA VILL JAG ATT DU TÄNKER PÅ FÖLJANDE:

Om du själv är sjuk eller anhörig till någon som är det så vill jag säga att detta är min familjs händelse och det är väldigt olika för alla. Jag vet själv att jag satt på nätet och sökte på allt,jag ville hitta solskenshistorier och blev väldigt ledsen när jag läste liknande berättelser som denna. Forskningen går framåt hela tiden och pappa är tyvärr ett av fallen där det gick dåligt. Det finns bra mycket mer procent på de det gått bra för.

Så jag ber dig,läs inte detta om du vet med dig att du tappar hoppet. Hoppet är det sista som får överge en.

Så länge det finns hopp finns det liv!


ETT FÖDELSEMÄRKE

Någon gång under år 1999 besvärades pappa av ett födelsemärke som började klia och bli svampigt,han gick till en läkare som bestämde att det skulle opereras bort och skickas på analys. När provsvaren sedan kom så visade det sig att födelsemärket var malignt melanom och att det var den aggressiva sorten av hudcancer så de ville ta bort mer hud där födelsemärket suttit. Självklart blev man av detta besked hemskt orolig men det fanns inte i min tanke att pappa skulle vara allvarligt sjuk. När de tagit bort all sjuk hud så skulle han ju vara frisk igen och det trodde vi att han blev. I detta skede ansåg han sig inte ens som sjuk.

Första tiden gick han på regelbundna kontroller och efter 2 år sa läkarna att den största faran var över så vi andades ut hela familjen. Livet var som vanligt förutom att pappa var extra noggrann med att smörja in sig mot solen.


EN KNÖL

I början av sommaren 2002 hittade pappa själv en knöl i armhålan och tog upp det med sköterskan som hade hand om hans kontroller. Hon tyckte också att det var märkligt och skrev remiss till Sahlgrenska i Göteborg,där de tog vävnadsprov som visade att cancern kommit tillbaka.

Jag minns att mamma ringde mig på jobbet och jag fattade inte riktigt utan sa: -jaha men den tar de ju bort bara.

Pappa verkade ju inte sjuk så jag tänkte inte så mycket på det den första tiden men så gick han med i ett projekt där man skulle ta några sprutor med interferon som skulle motverka cancern. Det är ungefär som att spruta in influensavirus i kroppen och på så sätt bygga upp ett imunförsvar.

Dessa sprutor gjorde dock att pappa kände sig just influensa sjuk och var därför hemskt trött och illamående.

Han tyckte själv att det kunde vara värt det om det gjorde honom frisk men samtidigt var han orolig för att om detta inte hjälpte så får han leva sista tiden med att må dåligt. Jag fattade inte vad han menade, vad då sista tiden? Jag tyckte det lät som han gav upp men han kunde vara så pappa,han liksom ville tro det värsta för att då kunde han inte bli besviken sen.

Men tiden gick och kulan blev opererad,pappa jobbade fortfarande heltid och tog sina sprutor,hade ingen större aptit så han började magra av lite men verkade ändå ganska frisk.

Jag tänkte inte så mycket på sjukdomen utan den var liksom en del av vardagen och pappa levde ju på som vanligt. Tanken att någon man älskar ska dö finns liksom inte.


EN KNÖL TILL

I februari 2003 hittade pappa ännu en knöl fast i andra armhålan och denna kunde inte opereras bort pga att den satt på något blodkärl. Men han skulle börja med strålning och cellgifter istället. Han fick därför sluta med sprutorna som ändå inte verkade fungera. Fördelen var att pappa nu började må bra och han började äta och orka mer. Jag tyckte nästan att han blev friskare plötsligt och han var själv förvånad över hur dålig han blivit av sprutorna. Det märkte han ju nu när han slutat med dem.

Cellgifterna och strålningen plågade honom dock,ja mest strålningen för det blev ett stort brännsår i armhålan.

Men Pappa var fortfarande sig ganska lik,skämtsam och förvånandsvärt positiv ändå.


PAPPA FÖRSÖKTE BITA IHOP 


I början på maj 2003 var vi på high chaparral och det märktes ändå att pappa ansträngde sig för att låtsas orka mer än han orkade,han ville ju så gärna. Vi gick ändå runt på chaparral hela dagen och pappa fick vara cowboyklädd och trivdes gott. Det var medlemsfest på lördagkvällen så han och mamma begav sig dit på kalas. Pappa kom dock tillbaka efter ca 2 timmar vilket var väldigt olikt honom. Han orkade helt enkelt inte vara kvar och det var då jag kände att han faktiskt var sjuk. Riktigt sjuk!

Han kämpade dock på och 23 maj var han och mamma vittne på min farbrors bröllop,de bodde på hotell vid kusten och hade det jätte mysigt. Trots att pappa verkade kry och hade en jätte fin kväll där så ser jag på bilderna att han bet ihop mycket. Men med tanke på hur sjuk han egentligen var så var han riktigt kry.


ÄNNU MER NEGATIVA BESKED

På måndagen 26 Maj åkte pappa till NÄL för operation eftersom knölen nu hade krymt av cellgifter och strålningen så risken för att skada det där blodkärlet var mindre. Men detta blev inte av utan när de kom till NÄL fick han ett nytt besked. Cancern hade spridit sig till vänster lunga. Vi fick egentligen inget tydligt svar på vad detta innebar utan han skulle komma tillbaka igen sen efter kristiflygare helgen.


Pappa var en kämpe utan dess like och den 29 Maj på kristiflygare tog han och mamma husbilen och följde med mig och min dåvarande sambo till Ursands camping i Vänersborg och då märktes det dock att han var mycket sjuk.

Han låg mest och sov, mamma försökte få pappa att åka in till NÄL men han ville inte. Han ville så gärna vara kvar och ville vara med oss trots att han var jätte sjuk. jag minns att han skulle gå och hämta vatten och tog min son André med sig. Det var inte långt att gå men André pratade oavbrutet hela tiden och pappa var så trött att han inte ens orkade svara. Han fick sätta sig och vila efter halva vägen. Han skämdes över detta och jag tänkte: stackars lilla pappa,han vill ju så gärna!

Men med hjälp av en kompis till pappa så lyckades de tillslut övertala honom att åka in till NÄL.


HAN BLEV KVAR PÅ NÄL

Lungorna hade fyllts med vätska och han fick ligga med en maskin som dränerade ut blod ur lungorna och så fick han nytt blod in i kroppen. Det var detta som höll honom vid liv,som gjorde att han inte skulle drunkna av blodfyllda lungor.

NU fattade jag,nu började jag inse hur jäkla sjuk han var.

Trots att han låg på sjukhus och att han fick ha syrgas,morfin och knappt orkade ur sängen så kunde pappa fortfarande skämta och pratade som om ingenting hade hänt. Kompisar kom på besök och de pratade minnen som om han bara låg där för ett benbrott.

Jag minns att han fick en trisslott och sa ironiskt: -pengarna skiter jag i men jag vinner gärna de där 25 åren.

Ja pengar och ting är inte så mycket värda i det här läget inser man. 

Men pappa hade en önskan och det var att få träffa sin hund Bamse. En sjuksköterska sa att vi kunde smuggla in Bamse på rummet men fick inte säga något till någon. Problemet var att Bamse var hund för sitt namn,man smugglade inte in honom i jackan direkt.

Men då fixade de en rullstol med syrgastub så att pappa kunde komma ut och då kunna träffa Bamse utanför sjukhuset.

Jag vet inte vem som blev gladast i det ögonblick de möttes,pappa eller Bamse. Det var en syn jag aldrig glömmer,jag blev tårögd och minns att jag tänkte: det här ska jag minnas den dagen jag gnäller på att jag inte har råd att köpa massa skit. Jag ska vara glad för det jag har!


PAPPA FICK KOMMA HEM

Jag hade insett nu att pappa skulle inte bli frisk,han skulle dö och det var bara frågan om hur många dagar han hade kvar. Att han ens levde nu berodde enbart på den livsuppehållande behandlingen på sjukhuset.

Hur länge ville han leva med den?

Det var ett svårt beslut att fatta för både mamma och pappa men de båda ville att han skulle få komma hem och få dö hemma så den 17 Juni 2003 fick pappa komma hem. Den sista tiden hemma kändes det inte som min pappa,han varken åt eller borstade tänderna själv och kaffe drack han ur pipmugg. Han satt i rullstol och hade syrgas. Men jag minns att han fortfarande skojade friskt. Han hade en mugg med 2 handtag och med texten:

-för den bakfulle.  Han tyckte den passade honom perfekt nu,så slapp han dricka ur pipmugg. 

Pappa hade som mål att få fira midsommar hemma och dagen till ära kom det några kompisar från norr på besök.

Själv var jag iväg på annat och det var pappa själv som sa att jag skulle åka,jag ville inte först men pappa sa att han blev inte gladare av att jag avstod mina planer,de hade varit planerade sedan länge och hans sjukdom hade ju gått så fort nu i slutet. Så med dåligt samvete firade jag midsommar på annat håll.

När vi kom på besök på söndagen så berättade mamma hur trevligt det varit. De hade suttit på verandan och pappa hade ätit och varit med hela tiden. Det hade spelats durspel och pappa hade gärna velat spela munspel men orkade inte och bad om ursäkt för detta. Han bad om ursäkt!! Han levde ju försjutton på syrgas.

Ja t.o.m grannarna berättade för mig hur mysigt det sett ut så jag insåg att pappa hade haft en fantastisk midsommar och mitt dåliga samvete över att inte varit där försvann.

Men den Söndagen tyckte jag att pappa var sämre än vanligt,kanske berodde det på att han ansträngt sig så under midsommaren att han var extra trött. Men jag hade en känsla av att jag bör krama honom extra hårt denna gången. Det var kanske den sista kramen jag fick och ja min känsla var rätt.

På måndagen den 23 Juni ringde mamma och sa att nu var det över,nu har pappa somnat in.


Det var den värsta dagen i mitt liv och tiden därefter är en annan historia som jag kan ta en annan gång.

Men om ni är mitt i detta eller nyss varit med om samma sak så vill jag bara säga att det kommer vara fruktansvärt tungt ett bra tag. Jag ljuger om jag säger annat och jag ljuger om jag säger att sorgen försvinner för det gör den inte.

Däremot blir det lättare att hantera. Pappa dog för 8,5 år sedan och jag har bearbetat det hela tiden genom att skriva,prata,minnas och försöka skratta åt minnen. Men första gången jag klarade av att se en inspelad video med pappa var faktiskt i somras. Jag trodde inte jag skulle klara det så jag har inte vågat.

Men jag tittade,jag mindes och jag log. Det var fantastiskt att höra hans röst och jag ångrar att jag inte gjort det tidigare. Kanske var jag inte redo förrän i somras.


Har inte glömt dig pappa


 Även om tiden rusar på och dagarna går

finns du kvar i mitt hjärta, tiden läker inga sår.


Tårarna som föll när du lämnade oss har inte torkat ut

När jag tänker på dig kommer de tillbaka de tar aldrig slut.


Trots att det känns lättare nu än vad det gjorde förr

önskar jag ändå att det till himmelen fanns en dörr.


Tänk om jag kunde hälsa på dig om bara för en dag

Skulle du känna igen mig och veta att det var jag?


 Jag har inte glömt dig pappa vad du än tror

Jag kanske inte tänker lika ofta men saknaden är lika stor.


På något sätt försöker man gå vidare och glömma

Men jag brukar fortfarande om dig drömma.


Man tror att saker blir lättare om man förtränger

Men kanske blir det bara att man smärtan förlänger.


Plötsligt kommer sorgen bara på mig

Det är då det är så skönt att skriva till dig.


Jag vet att du aldrig kan läsa det här

Men det är skönt att få ut det jag inom mig bär.


Jag skriver ur mitt hjärta

Jag skriver bort min smärta.


Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt

Trodde inte att det skulle kännas så hårt.


Tiden rusar på och dagarna går

Men ingenting läker några sår.


Du finns fortfarande kvar hos mig!




 
ANNONS
 
Erica

Erica

15 januari 2012 17:42

Usch, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer än att jag sitter här med tårfyllda ögon & gåshud över hela kroppen.. Min mamma tog bort två leverfläckar i maj förra året & det visades att hon drabbats av samma sjukdom som din pappa hade. Största rädslan var då, "tänk om den spridit sig" Hon opererades i augusti & när beskedet att den inte gjort det kände jag mig 30 kilo lättare. Men jag kunde & kan fortfarande inte ta in det att hon hade .. ja du vet vad jag menar, klarar fortfarande inte av det ordet. Hon tog åter igen bort två stycken nu i mellandagarna & nu väntar man på provsvaren, hoppas på det bästa & funderar alldeles för mycket. Nu känns det som om jag skrivit hur mycket som helst men att läsa detta som du skrivit förstår jag att det kunde gått mycket värre för mamma än vad det gjorde. Jag har även lärt mig att ta vara på det lilla man har, vilket jag är sjukt tacksam för.

http://abrahamssons.bloggplatsen.se

Rose-Marie

15 januari 2012 20:26

Hej!
Urs inte roligt när man får sådana besked och jag hoppas nu inte att mitt inlägg gjorde dig mer orolig.
Oftast så brukar det faktiskt räcka att man tar bort fläcken. Pappa väntade för länge helt enkelt,själv kollar jag mig vid jämna mellan rum efter detta och det är kontroller som kan rädda liv.

Du får hemskt gärna höra av dig om du undrar över något och vi hoppas på positiva svar för din mamma nu :-)
KRAM!

 
Ingen bild

Bella

15 januari 2012 18:15

Hej!sprang förbi din blogg,och ville bara tala om vad starkt och fint skrivet av dig!!!Tror att det är bra att skriva av sig i bland..Ha en trevlig kväll!!

Rose-Marie

15 januari 2012 20:23

Tack!
Ja jag har skrivit mycket om pappa ända sedan han blev sjuk bla dikter och fört lite dagbok.
Det hjälper faktiskt!
ha en trevlig kväll du också :-)

 
Ingen bild

maria fyhr

16 januari 2012 15:42

Oj va gripande. sitter här med tårar som rinner. känner igen känslan från min älskade mamma. Va duktig du e på att skriva, satsa på att skriva en bok vettja :-) Kram

Rose-Marie

16 januari 2012 22:12

Tack Maria :-)
Jag tänkte först på en bok om att vara mamma till ett barn i gråzonen (osynligt funktionshinder) allt kämpande och hur man kan få hjälp osv men sen ville jag skriva om pappa också. Så då kände jag att en blogg,där kan man skriva om allt möjligt både sorg och roliga saker. Jag vet inte hur det där med böcker går till och kände att det blir för avancerat så blogga passar mig fast jag inte insett det förrän nu. Vet inte om det är så intressant dock men har ju iaf i snitt 100 läsare om dagen och har ju bara bloggat en vecka. 100 st är nog lite egentligen men för mig är det massor :-)

 
Ingen bild

NN

16 januari 2012 21:04

Vad fint skrivet. Jag såg att du skulle skriva om detta, så jag bestämde mig för att läsa. Min pappa lever fortfarande, men har cancer lite varstans i kroppen. Han är också en kämpe, precis som din pappa verkar ha varit. Men, samtidigt vet jag ju att en dag vinner ju Cancern över kroppen. Hos min pappa började det med prostatacancer som spred sig till skelettet, sedan tappade han synen på ena ögat, ena benet bröts av, och ersattes med en metallbit. Han har just avslutat en tredje cellgiftsbehandling, men vi har fått ha honom kvar hos oss i 12-13 extra år nu, sedan beskedet. Det har varit en berg-och dalbana med bra och dåliga besked. Jag förstår att du saknar din pappa. Jag är så tacksam för varje dag vi får med pappa, även om det naturligtvis för honom samtidigt kan kännas som en enda lång väntan...

Rose-Marie

16 januari 2012 22:07

Men urs det låter jätte jobbigt och ja man vill ju ha kvar dem så länge som möjligt.
Vad jag kände med pappa sista veckorna var att han endast levde pga behandligen på sjukhuset och vissa hade nog ansett att ja men de får hålla på tills det inte håller längre. Men det kändes lite själviskt att tänka så,pappa led och han skulle inte överleva så jag tyckte både han och mamma fatade rätt beslut att avsluta behandlingen.
Så jag förstår hur du menar där. Det är lika tufft att se dem lida som att sörja deras död. Hoppas ändå att det kan dyka upp ett under så din pappa kan vara frisk. Det är ju det hoppet man lever på även om kanske redan vet hur det blir. Under har hänt förr!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Rose-Marie - Söndag 13 jan 21:09


Jag fick en kommentar till mitt tidigare blogginlägg, "jakten på pusselbitar" ,som handlade om att jag blev inspirerad och motivierad av tränarutbildningen jag då hade deltagit i.Jag vet dock inte om den som skrev kommentaren har förstått inlägget ri...

Av Rose-Marie - 6 november 2018 00:30


Jag älskar att bli inspirerad och att hitta motivationen att hela tiden försöka göra saker ännu bättre. Känslan när den där lågan tänds om och om igen även när den bara ligger och pyr så där lagom för att inte slockna..... Kanske känns det till och m...

Av Rose-Marie - 22 oktober 2018 21:40

I slutet på 80-talet och början av 90-talet så var vi ett härligt gäng ungdomar i Färgelanda Judoklubb och Tommy Widekärr som håller sig kvar än idag var vår coach.Han var alltid med oss och tog oss runt överallt i Sverige, vi åkte på tävlingar och l...

Av Rose-Marie - 23 september 2018 19:31


Min tanke när jag började med Judon igen (2016) var att bara träna för att det var skoj och att jag skulle träna när lusten föll på.Ja det säger ju sig själv att "när lusten faller på" inte är en bra plan. Det är väl rätt sällan som man egentligen ha...

Av Rose-Marie - 3 augusti 2018 22:20

Det har nog inte undgått många att en 20-årig kille med down syndrome blivit skjuten av poliser då han hade tagit med sitt leksaksgevär och gett sig iväg hemifrån i tidig otta. En kille som hade en vuxen kropp men ett barns sinne, en kille som förm...

Presentation


Jag skriver från hjärtat om allt mellan himmel och jord

Fråga mig

30 besvarade frågor

ÄMNEN

Senaste inläggen

Arkiv

Tidigare år

Gästbok

Andras bloggar

Länkar

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ rosetta med Blogkeen
Följ rosetta med Bloglovin'

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14
15
16 17
18
19 20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30 31
<<<
Januari 2012 >>>

Omröstning

Jag blev osäker på om jag valde rätt bloggforum när jag såg åldrarna här. Jag har iofs inget emot yngre läsare men är nyfiken på åldrarna här. Hur gammal är du?
 13 eller yngre
 Mellan 14-18
 19-22
 23-28
 29-35
 36-45
 46-50
 Äldre än 50

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se