Igår handlade det om hur jag minns min pappa då han var frisk och idag kommer den jobbiga biten,hans tid som sjuk. Jag inser nu att det inte blir lätt att kortfattat försöka beskriva denna tiden men jag ska försöka.

INNAN DU LÄSER DETTA VILL JAG ATT DU TÄNKER PÅ FÖLJANDE:

Om du själv är sjuk eller anhörig till någon som är det så vill jag säga att detta är min familjs händelse och det är väldigt olika för alla. Jag vet själv att jag satt på nätet och sökte på allt,jag ville hitta solskenshistorier och blev väldigt ledsen när jag läste liknande berättelser som denna. Forskningen går framåt hela tiden och pappa är tyvärr ett av fallen där det gick dåligt. Det finns bra mycket mer procent på de det gått bra för.

Så jag ber dig,läs inte detta om du vet med dig att du tappar hoppet. Hoppet är det sista som får överge en.

Så länge det finns hopp finns det liv!

ETT FÖDELSEMÄRKE

Någon gång under år 1999 besvärades pappa av ett födelsemärke som började klia och bli svampigt,han gick till en läkare som bestämde att det skulle opereras bort och skickas på analys. När provsvaren sedan kom så visade det sig att födelsemärket var malignt melanom och att det var den aggressiva sorten av hudcancer så de ville ta bort mer hud där födelsemärket suttit. Självklart blev man av detta besked hemskt orolig men det fanns inte i min tanke att pappa skulle vara allvarligt sjuk. När de tagit bort all sjuk hud så skulle han ju vara frisk igen och det trodde vi att han blev. I detta skede ansåg han sig inte ens som sjuk.

Första tiden gick han på regelbundna kontroller och efter 2 år sa läkarna att den största faran var över så vi andades ut hela familjen. Livet var som vanligt förutom att pappa var extra noggrann med att smörja in sig mot solen.

EN KNÖL

I början av sommaren 2002 hittade pappa själv en knöl i armhålan och tog upp det med sköterskan som hade hand om hans kontroller. Hon tyckte också att det var märkligt och skrev remiss till Sahlgrenska i Göteborg,där de tog vävnadsprov som visade att cancern kommit tillbaka.

Jag minns att mamma ringde mig på jobbet och jag fattade inte riktigt utan sa: -jaha men den tar de ju bort bara.

Pappa verkade ju inte sjuk så jag tänkte inte så mycket på det den första tiden men så gick han med i ett projekt där man skulle ta några sprutor med interferon som skulle motverka cancern. Det är ungefär som att spruta in influensavirus i kroppen och på så sätt bygga upp ett imunförsvar.

Dessa sprutor gjorde dock att pappa kände sig just influensa sjuk och var därför hemskt trött och illamående.

Han tyckte själv att det kunde vara värt det om det gjorde honom frisk men samtidigt var han orolig för att om detta inte hjälpte så får han leva sista tiden med att må dåligt. Jag fattade inte vad han menade, vad då sista tiden? Jag tyckte det lät som han gav upp men han kunde vara så pappa,han liksom ville tro det värsta för att då kunde han inte bli besviken sen.

Men tiden gick och kulan blev opererad,pappa jobbade fortfarande heltid och tog sina sprutor,hade ingen större aptit så han började magra av lite men verkade ändå ganska frisk.

Jag tänkte inte så mycket på sjukdomen utan den var liksom en del av vardagen och pappa levde ju på som vanligt. Tanken att någon man älskar ska dö finns liksom inte.

EN KNÖL TILL

I februari 2003 hittade pappa ännu en knöl fast i andra armhålan och denna kunde inte opereras bort pga att den satt på något blodkärl. Men han skulle börja med strålning och cellgifter istället. Han fick därför sluta med sprutorna som ändå inte verkade fungera. Fördelen var att pappa nu började må bra och han började äta och orka mer. Jag tyckte nästan att han blev friskare plötsligt och han var själv förvånad över hur dålig han blivit av sprutorna. Det märkte han ju nu när han slutat med dem.

Cellgifterna och strålningen plågade honom dock,ja mest strålningen för det blev ett stort brännsår i armhålan.

Men Pappa var fortfarande sig ganska lik,skämtsam och förvånandsvärt positiv ändå.

PAPPA FÖRSÖKTE BITA IHOP 

I början på maj 2003 var vi på high chaparral och det märktes ändå att pappa ansträngde sig för att låtsas orka mer än han orkade,han ville ju så gärna. Vi gick ändå runt på chaparral hela dagen och pappa fick vara cowboyklädd och trivdes gott. Det var medlemsfest på lördagkvällen så han och mamma begav sig dit på kalas. Pappa kom dock tillbaka efter ca 2 timmar vilket var väldigt olikt honom. Han orkade helt enkelt inte vara kvar och det var då jag kände att han faktiskt var sjuk. Riktigt sjuk!

Han kämpade dock på och 23 maj var han och mamma vittne på min farbrors bröllop,de bodde på hotell vid kusten och hade det jätte mysigt. Trots att pappa verkade kry och hade en jätte fin kväll där så ser jag på bilderna att han bet ihop mycket. Men med tanke på hur sjuk han egentligen var så var han riktigt kry.

ÄNNU MER NEGATIVA BESKED

På måndagen 26 Maj åkte pappa till NÄL för operation eftersom knölen nu hade krymt av cellgifter och strålningen så risken för att skada det där blodkärlet var mindre. Men detta blev inte av utan när de kom till NÄL fick han ett nytt besked. Cancern hade spridit sig till vänster lunga. Vi fick egentligen inget tydligt svar på vad detta innebar utan han skulle komma tillbaka igen sen efter kristiflygare helgen.

Pappa var en kämpe utan dess like och den 29 Maj på kristiflygare tog han och mamma husbilen och följde med mig och min dåvarande sambo till Ursands camping i Vänersborg och då märktes det dock att han var mycket sjuk.

Han låg mest och sov, mamma försökte få pappa att åka in till NÄL men han ville inte. Han ville så gärna vara kvar och ville vara med oss trots att han var jätte sjuk. jag minns att han skulle gå och hämta vatten och tog min son André med sig. Det var inte långt att gå men André pratade oavbrutet hela tiden och pappa var så trött att han inte ens orkade svara. Han fick sätta sig och vila efter halva vägen. Han skämdes över detta och jag tänkte: stackars lilla pappa,han vill ju så gärna!

Men med hjälp av en kompis till pappa så lyckades de tillslut övertala honom att åka in till NÄL.

HAN BLEV KVAR PÅ NÄL

Lungorna hade fyllts med vätska och han fick ligga med en maskin som dränerade ut blod ur lungorna och så fick han nytt blod in i kroppen. Det var detta som höll honom vid liv,som gjorde att han inte skulle drunkna av blodfyllda lungor.

NU fattade jag,nu började jag inse hur jäkla sjuk han var.

Trots att han låg på sjukhus och att han fick ha syrgas,morfin och knappt orkade ur sängen så kunde pappa fortfarande skämta och pratade som om ingenting hade hänt. Kompisar kom på besök och de pratade minnen som om han bara låg där för ett benbrott.

Jag minns att han fick en trisslott och sa ironiskt: -pengarna skiter jag i men jag vinner gärna de där 25 åren.

Ja pengar och ting är inte så mycket värda i det här läget inser man. 

Men pappa hade en önskan och det var att få träffa sin hund Bamse. En sjuksköterska sa att vi kunde smuggla in Bamse på rummet men fick inte säga något till någon. Problemet var att Bamse var hund för sitt namn,man smugglade inte in honom i jackan direkt.

Men då fixade de en rullstol med syrgastub så att pappa kunde komma ut och då kunna träffa Bamse utanför sjukhuset.

Jag vet inte vem som blev gladast i det ögonblick de möttes,pappa eller Bamse. Det var en syn jag aldrig glömmer,jag blev tårögd och minns att jag tänkte: det här ska jag minnas den dagen jag gnäller på att jag inte har råd att köpa massa skit. Jag ska vara glad för det jag har!

PAPPA FICK KOMMA HEM

Jag hade insett nu att pappa skulle inte bli frisk,han skulle dö och det var bara frågan om hur många dagar han hade kvar. Att han ens levde nu berodde enbart på den livsuppehållande behandlingen på sjukhuset.

Hur länge ville han leva med den?

Det var ett svårt beslut att fatta för både mamma och pappa men de båda ville att han skulle få komma hem och få dö hemma så den 17 Juni 2003 fick pappa komma hem. Den sista tiden hemma kändes det inte som min pappa,han varken åt eller borstade tänderna själv och kaffe drack han ur pipmugg. Han satt i rullstol och hade syrgas. Men jag minns att han fortfarande skojade friskt. Han hade en mugg med 2 handtag och med texten:

-för den bakfulle.  Han tyckte den passade honom perfekt nu,så slapp han dricka ur pipmugg. 

Pappa hade som mål att få fira midsommar hemma och dagen till ära kom det några kompisar från norr på besök.

Själv var jag iväg på annat och det var pappa själv som sa att jag skulle åka,jag ville inte först men pappa sa att han blev inte gladare av att jag avstod mina planer,de hade varit planerade sedan länge och hans sjukdom hade ju gått så fort nu i slutet. Så med dåligt samvete firade jag midsommar på annat håll.

När vi kom på besök på söndagen så berättade mamma hur trevligt det varit. De hade suttit på verandan och pappa hade ätit och varit med hela tiden. Det hade spelats durspel och pappa hade gärna velat spela munspel men orkade inte och bad om ursäkt för detta. Han bad om ursäkt!! Han levde ju försjutton på syrgas.

Ja t.o.m grannarna berättade för mig hur mysigt det sett ut så jag insåg att pappa hade haft en fantastisk midsommar och mitt dåliga samvete över att inte varit där försvann.

Men den Söndagen tyckte jag att pappa var sämre än vanligt,kanske berodde det på att han ansträngt sig så under midsommaren att han var extra trött. Men jag hade en känsla av att jag bör krama honom extra hårt denna gången. Det var kanske den sista kramen jag fick och ja min känsla var rätt.

På måndagen den 23 Juni ringde mamma och sa att nu var det över,nu har pappa somnat in.

Det var den värsta dagen i mitt liv och tiden därefter är en annan historia som jag kan ta en annan gång.

Men om ni är mitt i detta eller nyss varit med om samma sak så vill jag bara säga att det kommer vara fruktansvärt tungt ett bra tag. Jag ljuger om jag säger annat och jag ljuger om jag säger att sorgen försvinner för det gör den inte.

Däremot blir det lättare att hantera. Pappa dog för 8,5 år sedan och jag har bearbetat det hela tiden genom att skriva,prata,minnas och försöka skratta åt minnen. Men första gången jag klarade av att se en inspelad video med pappa var faktiskt i somras. Jag trodde inte jag skulle klara det så jag har inte vågat.

Men jag tittade,jag mindes och jag log. Det var fantastiskt att höra hans röst och jag ångrar att jag inte gjort det tidigare. Kanske var jag inte redo förrän i somras.

Har inte glömt dig pappa

 Även om tiden rusar på och dagarna går

finns du kvar i mitt hjärta, tiden läker inga sår.

Tårarna som föll när du lämnade oss har inte torkat ut

När jag tänker på dig kommer de tillbaka de tar aldrig slut.

Trots att det känns lättare nu än vad det gjorde förr

önskar jag ändå att det till himmelen fanns en dörr.

Tänk om jag kunde hälsa på dig om bara för en dag

Skulle du känna igen mig och veta att det var jag?

 Jag har inte glömt dig pappa vad du än tror

Jag kanske inte tänker lika ofta men saknaden är lika stor.

På något sätt försöker man gå vidare och glömma

Men jag brukar fortfarande om dig drömma.

Man tror att saker blir lättare om man förtränger

Men kanske blir det bara att man smärtan förlänger.

Plötsligt kommer sorgen bara på mig

Det är då det är så skönt att skriva till dig.

Jag vet att du aldrig kan läsa det här

Men det är skönt att få ut det jag inom mig bär.

Jag skriver ur mitt hjärta

Jag skriver bort min smärta.

Jag trodde inte att det skulle vara så här svårt

Trodde inte att det skulle kännas så hårt.

Tiden rusar på och dagarna går

Men ingenting läker några sår.

Du finns fortfarande kvar hos mig!

Jag fick en idé om att köra lite olika teman ibland på helgerna så det blir samma ämne både Lördag och Söndag,

på så sätt kan man skriva mer ingående fast i 2 inlägg.

Eftersom det värsta som hänt hittills i mitt liv är när min pappa blev sjuk och avled i cancer så tänkte jag börja med ämnet: Min pappa.

Tanken är inte att ni ska känna någon sorg och medlidande så här på helgen utan jag vill bara visa att trots all sorg man kan känna så kan man ändå till slut minnas tillbaka och t.o.m le lite även åt de värsta dagarna i ens liv. 

Det tar ett tag innan man kommer dit men det går faktiskt.

Idag kommer inte själva sjukdomstiden beskrivas utan jag kommer beskriva min pappa,hur han var och mina minnen av honom. Imorgon tar vi den jobbiga biten,det är trots allt Lördag.

Kom till mig med dina blommor när jag lever

Det var först efter Pappa dog som jag hörde hur omtyckt han var och det var väl även då jag själv förstod vad mycket han betydde för mig. Man tar varandra förgivet alltför ofta.

Pappa var lite känd här i samhället som cowboyen på järnhästen pga att när det var tillställningar och festligheter här så cyklade han oftast dit och cowboyhatten var ju självklart på när det var fest.

Pappa var en cowboy in i märgen och jag har märkt nu när jag själv är ute på olika countryfestivaler att han hade många vänner runt om i hela sverige.

-jaha ja så Sten-Åke var din pappa ja då har du detta i blodet säger de till mig och börjar dra upp massa minnen de har av pappa och speciellt då att han spelade munspel.

Han fick en gång tydligen stryk på hotellet i Högsäter för att någon inte uppskattade hans munspelande men oftast var det uppskattat.

Även då jag träffar folk här på orten får jag höra massa roliga saker de minns om pappa så han har iallafall inte obemärkt passerat förbi.

Pappa var liksom mig negativ mot nya saker och jag minns att micro skulle man inte ha för det var farligt att micra maten men liksom mig så ändrade han inställning efter ett tag och då var just den grejen sååå himla bra men det var först när alla andra köpt andra nyare saker.

Han var en sådan person som inte brydde sig så mycket om vad folk tyckte utan han var den han var och stod för det.

-Folk får väl ta mig som jag är sa han ofta och speciellt då det var finare kalas och man förväntades klä sig extra fint,sånt trams.

Men han var ändå väldigt fåfäng,han stod länge och kamma håret och jag förknippar honom av någon anledning med tandtråd för han kunde stå i en halvtimme med tänderna.

När jag flyttade till mitt barndomshem efter pappas bortgång så tittade jag bland hans pärmar och jag kan bara säga ett ord: ordningsinne!!

Herre gud han hade sparat varenda räkning i bokstavsordning och skrivit upp all el- och vattenförbrukning sedan de flyttade in i huset. Det har jag INTE ärvt av honom tyvärr. 

Pappa var rättvis men bestämd och jag hade bra mycket mer respekt för honom än för mamma men det behövdes nog för jag var ganska jävlig i tonåren   

Vad jag förstått var han inte guds bästa barn heller i sin ungdom,han har bla berättat att de hade en gammal brandbil som de åkte till Hunnebostrand och Kåtebol med.

Ja jag har hört ett och annat om hans raggartid minsann.

Det finns vissa saker som jag alltid ler åt när jag tänker på det och här nedan kommer några av dom:

Min bror Rino gick ofta i sömnen då han var liten och en gång var han påväg ut iklädd bara kalsonger och pappa hörde detta så han skulle gå upp och stoppa honom. Men brorsan var ganska snabb och började springa,hoppade lätt över damsugaren som låg mitt i hallen,pappa snubblade på den. Brorsan lyckades låsa upp ytterdörren och sprang ut (antagligen trodde han i sömnen att han var jagad) Pappa lyckades också ta sig ut men då var brorsan en bra bit ut på vägen och pappa efter (NAKEN) Jag undrar vad folk skulle sagt om de såg detta,hur en naken pappa jagar sin son mitt i natten. Men det slutade med att han iallafall fick stoppat brorsan och sen sov de gott resten av natten.

Pappa hade fest här hemma och när han blev lite varm i kläderna så började han skryta om sina kunskaper i Judo och hur bra han var på att göra judovolt. Detta gjorde att kompisarna ville se bevis och ja pappa var inte den som backade ur så han slängde sig mitt på golvet i vardagsrummet,dagen därpå gick han med nackkrage eftersom han lyckade få nackspärr av sín uppvisning.

Vi hade en bokhylla med låda nertill och ett barskåp upptill,barskåpsdörren öppnade man genom att luckan fälldes ner så den blev som ett bord. Pappa höll på att lägga i något i lådan och när han stängde den hade han fingarna emellan så han klämde dem och stod nerböjd över lådan och svor i samma ögonblick kom barskåpsluckan nerfarande och slog honom i huvudet. Pappa svor ännu mer kan jag meddela.

När jag var liten och gick hos dagmamman så kom pappa och skulle hämta mig och min bror men jag vägrade följa med honom för det var inte min pappa. Ingen förstod varför jag sa så tills de kom på att pappa hade på kvällen innan efter att jag somnat rakat bort både mustach och skägg,jag hade aldrig sett min pappa utan detta.

Ja jag tror att jag är ganska säker på att han absolut är min riktiga pappa,jag känner igen mig i honom av någon anledning  

Det finns mycket man kan säga om min pappa och det finns mycket andra har att säga,jag tar tacksamt emot era minnen (ni som läser detta och kände honom) så släng gärna in en kommenter om ni vill det.

Något pappa alltid sa var att när han dör då skulle minsann folk få komma på begravningen klädda som de ville och några blommor behövde han då rakt inte ha utan de kunde han gott få innan han dog.

Han gillade låten Liljor och här är texten på den,jag tycker den är passande och håller med pappa att man bör uppskatta varandra när man lever istället för när man dött.

Här på jorden idag när vi lever

finns det dom som ger oss hårda ord.

Men sedan när dörrskylten är nere,

så strör dom oftast liljor i vårt hår

Kom till mig med dina blommor när jag lever

och låt mig få njuta av dem då.

Vänta inte tills jag är död och borta

med att då som först strö liljor i mitt hår.

Här på jorden behövs våra blommor

ett vänligt ord när jag är svag och trött.

Vill du inte ge mig blommor när jag lever,

kom inte med dem sen när jag har dött